WHAT`S UP ?

Vad sker?

MIN POESI-20-års jubileum

Jag är ganska road av att skriva dikter där några ibland som har bra satsmelodi också kan bli till sånger. Men att skriva dikter är inte på något sätt lättare än att skriva romaner och längre texter. Det gäller att få in en bra "andemening" på några korta rader. Alltså inte bara en uppställning av vackra ord.
Jag känner mig nu extra inspirerad till denna form av skrivande eftersom jag nu för tredje gången lyckats få med en dikt i en samlingsantalogi. Sveriges största poesisajt poeter.se firar 20-års jubileum och har nu gett ut en samlingsantalogi. Där jag bland andra glada poeter fått delta med en dikt. Min dikt heter "Näckens ros" och finns med sedan ett tag på min sida DIKTER här på hemsidan. Det finns också en bild som hör ihop med dikten och som senare ska vara framsida på min nästa folkloristiska berättelsesamling. (ges ut till våren) "När näcken spelade i Skattån och andra sällsamma berättelser från farmor Idas tid". Blandade sällsamma berättelser från förr och ganska nyss. " Bilden finns på sidan "Atelje Kråkslottet" här på hemsidan. Så inspirerande roligt!  Boken kommer finnas i nätbokhandeln! Bilder kommer!

KYLSLAGNA VINDAR

När hösten kommer lugnar tillvaron ner sig en smula. Vackra färger, de flesta bär och grönsakerna har  skördas och tagits om hand. Rönnbären glöder i stora, mäktiga klasar och sommarblommorna har hittills klarat de kallare nätterna. Hur länge till? Det är väl det dikten "Song for september" på sidan DIKTER-POESI egentligen handlar om. Hur länge får jag behålla mina sommarblommor? Självklart vill man behålla dem så länge som möjligt. "Don´t pick my roses". Av någon anledning skrev jag den på engelska och ska nu, som jag gjort med några andra av mina melodiska dikter, sätta en melodi till texten. Några andra av mina dikter som blivit sånger är "Vattenälvans vaggvisa", "En sång till våren", "julsången "En stjärna stor" och "Så sveper vinden" m.fl. Det går liksom inte låta bli att göra melodier till en del av dikterna. Kanske jag låter spela in dem så småningom. 

Den lugnare tillvaron gör också att stunderna vid skrivardatorn blir längre och fler. Vilket jag trivs ganska bra med. De flesta som skriver vet att det är bra med tid för koncentration i det man håller på med. Just nu har jag två böcker på gång i datorn. En sedan länge påbörjad. Sista delen i trilogin om Klimatforskningsstationen EDEN på Tjärnheden. Men jag har också påbörjat ett hitills "hemligt" projekt som just nu tar mitt största engagemang och intresse. Jag är intresserad av historia, av hur människor levt och på olika sätt tillbringat sina liv. Så mycket kan jag avslöja att temat är "åt det hållet". Det är underbart när inspirationen börjar flöda. Men, vad det krävs research för att faktadelar också i fiktiva spänningsromaner och andra typer av berättelser ska bli trovärdiga. 

Från mitt kontorsfönster kan jag se hur vinden sveper i träd och buskar, och hur sommarblommorna börjar se lite ansträngda ut. Nu säger väderleksprognoserna hoppfullt att det ska komma en brittsommar. Kanske vi får behålla blommorna lite till! Ha en fin september!

UTSIKT FRÅN GLESBYGDEN

Förra sommaren stod jag på toppen av det vackra fjället AKKANOLKE, som finns cirka två mil utanför Arvidsjaur. Där uppe ven blåsten som den nästan alltid gör när man kommit sig upp en bit i tillvaron och markerna. Vädret var inte det bästa utan molnen låg som ett varmt täcke över bygden. Trots molnen var utsikten enastående och vida. Den var tillräckligt magnifik för att också jag som ändå besökt fjälltoppen vid tidigare tillfällen imponerades av synen, och ja! Där uppifrån är vyn obehindrad och långtgående. Med kikare vid klart väder sträcker sig utsikten ända bort till Norska fjällen. Ingen dålig utsikt vid så många mil.
Det slog mig där uppe med blicken och tanken i friläge att det perspektiv du lever med och den utsikt som är dig given måste ha betydelse för ditt sätt att se på tillvaron och världen. Vidsträckta fria vyer, öppna landskap och tillräcklig tid till goda, viktiga samtal är kanske främjande för vårt eget sätt att reflektera över och förstå tillvaron. Avsaknaden av allt för påträngande brus från nära och långväga källor kan ge en vidare syn på livet och världen i stort. Inga gigantiska höghus eller andra bildligt talat kaotiska  formationer och tillstånd står ivägen för utsikten. Sikten är fri och öppen, reflektionena fria och ostörda.
Men utsikten från glesbygden kan också vara en undran om varför vi är så tämligen ointressanta för många av landets styrande och makthavare. Vi dras över en kam oavsett om vi bor i Kiruna eller Gävle. Det är ca. 130 mil mellan dessa orter. Jag ska hälsa på i Norrland? Som om Norrland bara var en mindre del av landet! Jag säger aldrig att jag ska åka till Svealand eller Götaland när jag åker söderut. Det skulle kännas ganska märkligt! Märkligt är också att uttrycket Norrland har blivit så allmänt vedertaget, trots att destinationen är så oviss? Kanske skulle vi Norrbottningar, Västerbottningar med flera börja ställa en motfråga. "Ska du till Gävle eller Kiruna? Kanske något att tänka på!? Nåja, det finns värre saker än detta, men nog skulle åtminstone jag bli glad om ni slutar att dra oss Norrlänningar över en kam. Norrland är långt, vida och rikt och utsikten från den Norrländska glesbygden lång och omfattande. Kanske skulle utsikten mot norr från storstäderna i söder också behöva förbättras? Ha en förträffligt skön sommar om du så bor i glesbygd eller storstad! 

 

 

FEBRUARI

Snart Mars och vi går mot mycket ljusare tider. Solen lyser in igenom fönstret i "skrivar lyan" och visst inspirerar ljuset. Den bok jag nu skriver på är en berättelsesamling med inslag av några av mina bästa dikter. Tänker att det borde bli en intressant bok med flera inslag. Jag målar också en del både bilder till mina böcker, men också annat. Planen är att måla mer än att skriva i sommar eftersom boken nu snart är klar och det fungerar bra för mig att låta den ligga i "träda" en period innan jag ska läsa igenom och hitta eventuella fel. Konstigt nog syns felen bättre när jag läser igenom med nya ögon. Såg att det i Lycksele finns en atelje att hyra för utställning. kanske skulle det passa bra att visa mina tavlor och samtidigt ta med den nya boken som jag hoppas ska bli färdig i augusti-september. Tiden får utvisa om hälsan står mig bi och annat fungerar bra. Det är alltid bra att ha ett mål i sikte! 
Planen är också att till hösten intensifiera skrivandet av den tredje Tjärnhedenboken. "Starkt sken över Tjärnheden". Sista boken i en pågående roman-trilogi om forskningsstationen "Eden" som jag fiktivt förlagt till ett sjörikt närområde till min hemby Abborrträsk. Men den kräver MYCKET mer research och energi, då jag vill att det vetenskapliga ska stämma med verkligeheten så långt jag då själv förstår. En utmaning! Må gott alla!

Det är trevligt när Arvidsjaurs kulturella föreningar anordnar diverse aktiviteter. Nyss fick jag delta i en lokal konstutställning och visa tre av mina mytologiska tavlor. "Ynglingen vid Trollforsen, Grundträsktomten och Magisk natt vid Skattån"., heter tavlorna. Det var också kul att se alla andra olika konstverk, och stilarna var verkligen olika. Allt från akvarell, olja, akryl och fotografier. Små skulpturer av trä och annat material. Bilderna på mina tavlor finns på ATELJE KRÅKSLOTTET. Nu är jag inne i en aktiv skrivperiod vilket känns bra. Kylan gör att jag på grund av mina känsliga luftrör måste hålla mig inomhus. Det är bara vissa dagar som jag kan gå ut på promenad, vilket inte är bra varken för vikten eller konditionen. En skrivstund på förmiddagen och sedan en promenad före lunch är en perfekt dag. Tur att det snart är vårvinter när nätterna kan vara kalla, men dagarna milda och fina när solen lyser. 
Det blir några korta resor framöver och jag ser fram emot ett miljöbyte snart, vilket också inspirerar. 
Apropå kultur var min man och jag precis på en uppskattad förställning med bygdens "egen" Ronny Eriksson och Leo Holmberg. Ronny är en mästare på att skriva viktiga, underfundiga texter i underhållande form. Han hade också med sig Leo, en superproffsig gitarrist. Mycket bra!
Jag sammanställer dikter, skriver berättelser, fryser, eldar i vedpannan, lunchar i Arvidsjaur ibland, ser fram emot mina resor mm. och längtar till våren!  Nu är vi på rätt sida om året!!

JULETID

Juletid, stilla ro och frid och i fönstret stjärnan så bli. Så börjar en av våra fina julsånger och visst lyser stjärnor och annat fint så vackert nu i våra hem och fönster. Jag känner mig lyckligt lottad som får bo i vårt fina land Sverige. Särskilt när jag jämför med de förskräckliga händelserna som skett och sker i andra delar av världen. Inte är det problemfritt i vårt land, men vid en snabb jämförelse ter sig min tillvaro som rena idyllen. Visst är det jobbigt att se hur fruktansvärda vi människor kan vara mot varandra och hur lite empati det finns på många områden. Det skulle kunna bli en hel mycket tjock bok att beskriva hur egoistiska och hänsynslösa vi människor kan vara av olika orsaker. 

Jag tror ändå att det är viktigt att arbeta för motsatsen, att försöka vara medkännande och vänliga mot varandra så långt vi orkar och förmår. Vänlighet väger tungt och vågskålens tillstånd är viktig. Att i för stora mängder ta till sig världens oro och elände är tröttande och motsatsen är därför nödvändig. Att verkligen försöka ta till sig den glädje och gemenskap som juletiden och även andra tillfällen kan ge, att samla kraft i det fina lilla som erbjuds ger kraft och energi att verka för medmänsklighet. Att försöka bygga upp motståndet mot det dåliga mörkret med glädje, gemenskap, omtanke om varandra, lussekatter, glögg och pepparkakor.
De vackra juleljusen lyser upp och skingrar mörkret. Eller för att nämna ett vedertaget uttryck.
"Förbanna inte mörkret-tände ett ljus. Varför inte många riktiga och symboliska ljus!
GOD OCH FRIDFULL JUL ALLA FINA!

 

 

 

 

 

 

 

VÅRVINTER

När ljuset börjar återvända till markerna kommer direkt också energin och orken till kreativt skapande att öka. Solen och ljuset påverkar oss mycket mer än vi till vardags tänker på. I själva verket borde vi kanske återinföra vårdagjämningens urtida festligheter igen just för att hylla solen, vår energikälla. Nej, eller vid närmare eftertanke-kanske inte. Vi skulle nog inte palla med dessa ritualer i vårt moderna samhälle. Bättre då att med en stark kopp kaffe ta sparken och fårskinnet och leta sig en närliggande solvägg. Men solen är värd all hyllning hon kan få. Märk att jag skrev HON om solen. Självklart är solen ett kvinnligt fenomen. Hon bär livet!
forts.

 

HÖSTLIGA TANKAR I SKRIVARLYAN

Nej, hösten är inte någon tråkig årstid. Naturens vackra färger växlar snabbt från gult-rött till allt brunare nyanser under ett par veckor och skymning lägger sig över rummen. Lampor och ljus tänds till trevnad och en smula eftertanke. Tankar om tiden och årstidernas växlingar och om hur snabbt åren rinner genom våra fingrar. Timglasen rinner allt snabbare. Nåja, att åldras är inte helt fel heller. Förnöjsamheten över en god tillvaro och lugnet i att kunna dämpa kraven på sig själv tilltar. En större visdom och människokännedom vill jag också påstå kommer med åren.

Sommaren här uppe har tidvis varit molnig och regnig med strödagar av sol och värme. Ändå har det varit en fin sommar på många sätt. Den här sommaren har jag haft glädjen av att få ha min dotter och mitt barnbarn hos mig i 6 och 8 veckor, vilket naturligtvis har varit till glädje för min man och mig. Sommaren har varit händelserik med fina dagar i Örebro och Stockholm med Annas och Annelies familjer. Travdag på Solvallla, familjekamp med chuffelboard kvällstid på hotell Globen, goda luncher och middagar. Mycket trevligt!
Hemmavid blev det mycket fiske, utflykter, dagar i Lycksele (djurparken förstås), bad eller sparka boll i Abborrträsk badpark, mysfika, äta ute, bärplockning, skörda, sylta och safta av naturens gåvor mm.

Men som jag sa i inledningen, senhösten ger ett lugn och en tid för eftertanke, samt tid att samla fakta inför hösten och vinterns skrivande. När snö och kyla kommer och dagsljuset förkortas är det för mig en utomordentlig tid att ägna åt mitt författande.
Nu börjar arbetet med den tredje boken i trilogin om miljöforskningsstationen Eden på byns unika dödisområde Tjärnheden. Platsen är äkta men storyn naturligtvis fiktiv. 
Eriks och Sofias forskningsarbete fortsätter och nu har Sofia börjat ett samarbete med Esrange i Kruna om polarsken (norrsken). Intresset för detta fantastiska har ökat bland många och det har nu varit en period med större intensitet än vanligt. Det sägs att vart elfte år ungefär får solen ökad aktivitet. Detta kan också vara farligt för jordens elektrisitet och kommunikativa samband. Vad händer om en solstorm slår ut viktiga funktioner? (kräver en hel del research av mig) Intressant! Men visst finns det kärlek och mys också i boken! Må gott så länge folks!

LJUSARE DAGAR

När vårvintern kommer och det förut så djupa mörkret börjar svikta för den stigande solen, börjar livsandarna återkomma och nog behöver vi lite mer ljus i tillvaron. Särskilt nu när det för mig oförklarliga och oetiska kriget börjat i Ukraina. Vad sysslar Putin och hans medhjälpare egentligen med? Massmord på barn och oskyldiga civila. Hur kan det någonsin vara rätt?
Det ryska folket får lida av bristande resurser och större fattigdom. Ett folk som är som oss och som jag och säkert de flesta andra alltid betraktat som vänner. Varför skulle de vara något annat? Jag är också övertygad om att de flesta ryssar också är mina vänner. Av vilken anledning skulle de vara något annat? Det blir en märklig sits när man inte får eller kan välja sina vänner.

Angående skrivandet har det vackra vädret och vårens ankomst gjort att utevistelse, fiske och promenader i solen kännts mer lockande. Men jag är ju pensionär och behöver bara ha mig själv som "slavdrivare". Det känns viktigt att ta tillvara den underbara tid som nu är. Tids nog kommer skrivandet igång. Nu blir det stunder av research angående solstormar, polarsken och annat, som också behövs för trovärdigheten. Även om handlingen i spänningsromanen är fiktiv så behöver vetenskapliga fakta stämma med verkligheten. 
Jag kommer att vara mycket upptagen under sommaren med dotter och barnbarn boende under en stor del av sommaren och självklart är det mycket kärt för mig att få umgås med dem så mycket jag kan. Höstmörkret kommer tids nog och då är det skönt att sitta vid sin skrivardator med en kopp kaffe eller te och tända ljus. Min plan för hösten är också att försöka spendera en tid i mitt fina lilla Lycksele. Jag ska försöka hitta en "skrivarlya" under ett par veckor i slutet av augusti-början av september. Gärna i centrum och nära till ett mysigt cafe. Vi får se, men utbudet i Lycksele är inte stort. Ansia och andra etablerade uthyrningar blir för dyrt. 
Nåja, det är länge dit än, tack och lov. Sommaren kommer snart och det är den bästa tiden.
forts.

NYTT ÅR OCH NYA ÄVENTYR

Av någon anledning känns det verkligen som det nya året ska bjuda på en nystart och nya äventyr, fast egentligen fortsätter ju det mesta som vanligt. Det är ett invant tankesätt bara där vi människor försöker strukturera upp tillvaron på ett för oss positivt sätt. Ljuva tanke om det verkligen gick trycka på en knapp och allt startade om på nytt, friskt och fullt av nya möjligheter. Mycket ville man behålla av det gamla, men också lämna bekymmer om hälsa och umbäranden för sig själv och sina närmaste. Vi får ta allt som det kommer oberoende av ett nytt år eller inte.
"Blott en dag ett ögonblick i sänder", är ett bra tankesätt att leva efter.

Julen var en fin tid med mycket umgänge med nära och kära. Vi lagade god mat och spelade spel. Det var ordentligt kallt ute så stugvärmen fick för det mesta duga. Fina morgnar och morgonmacka tillsammans med mitt morgonpigga barnbarn Adam, som nu är åtta år.

Nu under vårvintern ser jag fram emot att kunna intensifiera skrivandet av den sista boken i trilogin om min fiktiva klimatforskningsstation Eden på byns befintliga dödisområde Tjärnheden. Namnet på boken blir "STARKT SKEN ÖVER HEDEN". En av huvudpersonerna, Sofia har börjat forska om polarsken, dvs. norrsken. Skoj med en ny vinkel som också kräver en hel del kunskapsinhämtande för egen del. Man får lära sig själv för att kunna skriva trovärdigt. Jag brukar säga att man måste skriva om sånt som känns intressant för en själv för att det ska kännas trovärdigt och inspirerande också  i själva proceduren.
Det är en bra tid på året att komma in i dagsrutinen om skrivande. Ljusare dagar med en allt mer stigande sol inspirerar också till dagliga promenader. En bra kombo eller hur?

Det är konstigt med skrivande. När ett projekt börjar lida mot slutet så dyker alltid ett nytt upp i huvudet. Ingen ledighet där inte! En tanke som funnit ett bra tag är att nästa bokprojekt efter trilogin, dvs den sjätte, ska bli en klassisk roman.  Mycket av handlingen finns redan i tankebanorna. Ni andra som skriver eller utövar ett kreativt skapande känner säkert igen er i detta. Och det finns så mycket att skriva om! Så mycket att berätta!
Ibland önskar jag att jag haft möjlighet att börja med detta långt tidigare. Kanske redan i tretioårsåldern. Men vi måste alla försörja oss! För övrigt är detta en alldeles förträfflig pensionärssyssla om man som jag skriver av hjärtats lust och glädje. Sysselsättning finns alltid och tiden flyger iväg när jag sitter vid datorn och många gånger har jag sagt att just där kan jag få allt att hända. Det är bara inspiration och fantasi man behöver. 

Jag hoppas att det nya året ska bjuda på mycket glädje, kreativitet och vackra tankar. Att coronan ska minska och att vi människor ska kunna imgås på ett naturligt sätt igen. Under tiden får vi försöka göra det så bra vi kan med det som är.

Ha ett fint 2022 vänner!

Adventstid

Nu när adventsstjärnorna sitter på plats och ljusstaken med sina fyra ljus står och väntar på att få tändas på söndag morgon, då infinner sig ett slags tacksam kontemplation över den tid som har varit. Hösten har varit lugn och fridfull, men också eftertänksam och sorglig pga min fina livskamrats nya sjukdomsdiagnos. Livet är föränderligt och vi vet inte mycket om morgondagen. Kanske finns det rätta tänket och sanningen i den gamla psalmen "Blott en dag ett ögonblick i sänder". Så är det nog tänkt att vi ska leva och det gäller för oss alla. 

Nåja, min nya och fjärde bokutgivning av boken "Alderviita och det tvehövdade bergets hemlighet" har trots dåliga tider med coronan och de problem det medfört, gått över förväntan bra. Som inspiration till det tvehövdade berget har jag tagit det befintliga, ståtliga berget Vithatten med sina två toppar. Berget står med sina två toppar nära grannbyn Glommersträsk. Kanske en del av er lokalt boende redan förstått det?
De kulturdagar som vi anordnade på byns Folkets hus medförde också en fin försäljning och trevliga samtal med läsarna. Många bäckar små! 
Det jag nu skriver på är den tredje boken i trilogin om klimatforskningsstationen Eden som jag fiktivt förlagt till vårt unika dödisområde Tjärnheden, som byn Abborrträsk gränsar till. Däremot känns det just ni i adventstider mest inspirerande att skriva årets julsaga. Det har ju så smått blivit en tradition. Jag lägger naturligtvis ut den på min hemsida just före jul. Det får bli mer allvarligt skrivande efter storhelgerna. Sitter nu ofta och forskar om bin och humlor samt om soleruptioner och polarsken (norrsken). Hur får man in det i samma bok och med ett romantiskt. spännande skimmer? Ingen lätt uppgift! Men samtidit lär jag mig massor i dessa intressanta ämnen. Advent är en fin tid och personligen tycker jag att den tiden är lika trevlig som själva julen. Ha en fin tid vänner! Kram! Jag lägger in julsagan på noveller-berättelser.

 

ÄNTLIGEN har bokleveransen kommit! Det känns verkligt bra att äntligen få börja distribuera den och att sedan fram emot höstkanten på allvar kunna börja på den tredje boken i trilogin om klimatforkningsstationen EDEN på Tjärnheden. Alderviitaboken är en annorlunda bok än de jag tidigare skrivit och är en spänningsroman för vuxna och äldrebarn, samt en mix mellan en fiktiv verklighet och en fiktiv mytologisk värld baserad på gammal folktro. Jag tänker att alla som skriver förstår känslan av glädje när en bok äntligen kan ges ut och vidarebefodras till läsare. Det är lite som att ha lyckats oavsett hur stor försäljningen blir eller hur den mottages. Men de flesta böcker kräver ett avsevärt engagemang och ett gediget researcharbete. Faktiskt ganska tröttande! Självklart vill jag att läsare ska tycka om boken och att de ska ha nöje av att läsa den. Jag tror inte att just den här boken går att jämföra med så många andra verk - eller kanske ändå. Det får läsaren avgöra. Jag vill gärna ha lite feedback och tankar från er som läst boken. Längre fram i sommar ska jag spela in en enkel digital utgivningsfilm i passande miljö. Må gott i värmen alla! Jag ska fira med lite bubbel med nära och kära ikväll! 

Uppmuntran

Det är inte helt fel för självförtroendet och lusten att skapa när man ibland får en liten uppmuntran i sitt skrivande. Jag skickade in en dikt till poeter.se och deras nya poesiantologi "coronapoesi" och fick idag meddelande om jag att antagits. En av mina stående talesätt är att det kommer ingenting av ingenting och att det alltid är bättre att göra något kreativt. Skoj är också att det är tredje gången jag antagits med en dikt. Dikterna heter "Kodade budskap" i 181 dikter till Tranströmer, "En rockad i tiden" i Världens sista diktsamling och nu "Coronasymfoni" i den nya vars titel jag inte vet. Den kommer ut någon gång efter nyår. Jag det lönar sig alltid att försöka. Jag har planer på att ge ut en egen diktsamling så småningom. Dikterna finns på sidan DIKTER här på hemsidan. Välkommen att läsa! 

Uppskjuten utgivning

Det är mycket som har stockat sig just nu. Så mycket att jag nästan drabbats av en lätt skrivkramp. Vilket är väldigt ovanligt! Tänk er en flaska vars innehåll du försöker hälla ut och blåbären eller annat fastnar i flaskhalsen. Så var känslan bildligt beskrivet..
Min nya "sago"bok för vuxna och äldre barn "Alderviita och det tvehövdade bergets hemlighet" är helt färdig både till text och bilder, men jag har inte kunnat bestämma om den ska skickas till olika förlag till påseende eller om jag ska göra som med de andra böckerna, dvs. ge ut dem helt själv. Det har ändå gått ganska bra, men man får ligga i med allting själv. En stor frihet följer ju ändå med ett sådant beslut.
Jag har därför beslutat att vänta till fram emot vårkanten med den utgivningen, vilket också har gett mig mer skrivro (proppen släppte) med den sista delan av trilogin, de fiktiva spänningsromanerna om klimatforskningsstationen Eden på Tjärnheden. Boken ska heta "Starkt sken över Heden" och beskrivs mer nedan.
En annan energidrivande faktor för mig och för många andra är ju också den bedrövliga Coronan som härjar i världen och sorgligt nog kanske min man och jag måste inställa vår planerade resa till dotter, måg och barnbarn i Örebro. Ledsamt men kanske nödvändigt. Nog längtar man efter dem, men många andra är i vår situation. Jag får vara glad så länge de är friska och mår bra!
Tänker att denna farsot ändå måste ge upp till sist precis som många andra epidemier genom historien. Hoppas det blir snart! Var rädda om er!

"Starkt sken över Heden"

Sommaren är en härlig tid och varje vår kommer förväntningarna om en lång skön skrivarsommar. Men på något vis tar många andra saker och intressen över. Trädgårdens skötsel, resor, umgänge med nära och kära mm. Kära saker jag absolut inte vill vara utan, men som decimerar sommarens skrivarutrymme med råge. Jag har konstaterat att hösten och vintern är den bästa tiden för min verbala kreativitet. En tid på året när ron lägger sig över byn i takt med de vita drivornas ständiga tillväxt.
Intressant är också att äntligen komma igång med den tredje boken i trilogin. "Starkt sken över Heden". Som titeln anger är en del av handlingen också förknippad med norrsken. Ett tvåårigt forskningsprojekt ska påbörjas i den fiktiva Klimatforskningsstationen Eden på Tjärnheden. Spännande är det också att jag själv måste utöka mina egna kunskaper om detta fantastiska fenomen. Själva researchdelen är mycket intressant och från några vänner på "Författare på Facebook" har jag fått goda tips om sighter att besöka. Tack! Visste ni förresten att norrskenets eller polarskenets färg beror på vilken höjd det befinner sig på! Ett annat projekt som påbörjats är forskning om insekter, dvs. pollinerare. Vilket också är viktigt i verkligheten. Det blir att läsa på! Mycket annat spännande händer då de får en hemlighetsfull medarbetare istället för den gravida Ann Kruskopp Ankarcrona. Eva har också betänkligheter om sitt förhållande med islänningen Kim Rungaard. Vi får se hur det går? Allt är inte bestämt än! :)

Bokevent på Villa Veja i Lycksele

Det ska bli roligt att besöka min "hemstad" Lycksele och delta på ett litet bokevent på den fina handelsgården Villa Veja. Den 7:e december ska jag och några andra författare med lokal anknytning finnas där mellan kl.11.00-15.00. Det ska bli roligt att träffa de andra och att förhoppningsvis träffa gamla bekanta och andra Lyckselebor. Någon ny bok har jag inte än, utan den ligger i ett avslutningsskede, min "Alderviita och det tvehövdade bergets hemlighet". Välkommen!

Ibland infinner sig en sorts tomhet när nya boken är färdigskriven, när texten lästs om och om igen för att kunna hitta de insmygande felen. Kanske ska saker strykas eller kanske jag borde tillföra något mer till den här händelsen? Ja, det är mycket att ta ställning till. Men slutligen måste beslutet komma, att nu är den färdig. En liten tomhetskänsla innfinner sig. Texten är så bra som jag kan göra den och de tillhörande illustrationerna likaså. Melodin till de tre sångerna får jag tillföra vid senare tillfälle. Eller ska de med noter tillföras boken? Det är mycket att ta ställning till. 
När min fjärde bok nu är klar kanske jag ska försöka att för första gången skicka in den till ett förlag eller några förlag, vilket då säkert kommer att förlägga utgivningen ända fram till våren. De brukar ta tid på sig! Men boken kommer hur som helst att ges ut. Mina tidigare böcker har jag distribuerat själv, med en liten framgång kan jag nog säga. Men man får ligga i som egenutgivare. Läste nyss i en tidskrift att ungefär hälften av alla böcker nu ges ut av egenutgivare. 

Jag har i dagarna börjat på den tredje boken i trilogin om den fiktiva klimat-miljöforskningsstationen Eden på det befintliga dödisområdet Tjärnheden som ligger vid min hemby Abborrträsk. Det blir en fristående uppföljare till de två första. En fortsättning på äventyren i och utanför de båda forskningskupolerna. Tycker att jag äntligen hittat en bra titel på boken "STARKT SKEN ÖVER HEDEN", ska den heta. Norrsken är ju vissa vinternätter ett  enastående färggrannt skådespel här i norr. I boken kommer de vackra solförankrade fenomenen naturligtvis finnas med, men också ett mer distinkt och uppseendeväckande sken ifrån norr. Något mer kan jag inte avslöja med att berätta boken i förväg. Det skulle ju bli helt fel! Lev väl vänner!

 

Ett nytt år och nya äventyr

Egentligen spelar våra tidsramar inte så stor roll som vi människor gör dem till, men det känns, av tradition och invanda mönster ändå som om ett nytt år är något fräscht och speciellt. En brytpunkt i tillvaron där något fint och äventyrligt trevligt kan hända. Sorger och bedrövelser kommer ju ändå ofta utan planering. Dem vill vi inte förvänta oss och visst är det bättre att förvänta sig ett riktigt gott nytt år. 

När den länga perioden av helger nu är över känns det förstås tomt och vemodigt när flera nära och kära återvänt till sina trakter och sitt, men också inspirerande att efter ett långt helguppehåll få återuppta sitt kreativa skapande. Sagoboken "Alderviita och det tvehövdade bergets hemlighet" måste skrivas klart innan sommaren och de akvarellmålningar som ska pryda framsidan och några sidor inne i boken måste bli färdigmålade. Än har jag inte bestämt hur många bilder jag ska tillföra berättelsen. Kanske tre eller fyra. Det är länge sedan jag målade något eftersom skrivandet de senaste tio åren tagit över, men visst är det riktigt roligt att ta fram penslarna igen. Känner mig faktiskt ganska nöjd med bilderna! Saker kan kombineras!

Där jag nu sitter vid datorn i min skrivarlya är utsikten bedårande utanför det stora fönster där jag har mitt skrivbord. Solen börjar stiga upp med ett mörkt rosa skimmer mellan tallarnas stammar och en blå dagning börjar övergå till dagsljus. Några dagars kyla håller på att övergå till ett mildare promenadvänligare väder. Ser fram emot dagens promenad. Må gott alla!

 

"Vi som vägrar hata"!

Ja jag har i likhet med många andra medmänniskor börjat undra hur det ska gå med vårt demokratiska samhälle, i dessa tider där människovärdet hos somliga definieras av vilken färg du har på skinnet, vilket land du kommer ifrån eller vilken status du har i samhället. Hur kom det sig att frihet, jämlikhet och broderskap-systerskap plötsligt blivit omodernt och att det känns helt riktigt att hata eller se ner på människor som man aldrig ens träffat eller lärt känna. 
Demokrati och medmänsklighet ska vara en självklarhet!

Var kommer de antidemokratiska krafterna ifrån? I vårt land där vi ändå har en av de bästa förhållandena i världen? Visst finns det fortfarande orättvisor, saker som bör förbättras och annat som behöver åtgärdas, men var finns det perfekta samhället? Det kommer aldrig någonsin att finnas, men det finns bättre och sämre villkor för oss människor i olika samhällen. Jag vill ändå påstå att vi bor i ett bättre. MEN om antidemokratiska krafter röstas fram får vi. 1. MInskat demokratiskt inflytande! 2. Mindre möjlighet att leva i frihet och åsiktsfrihet. 3. Om du inte passar in i ramen har du inget värde. osv. Vilket samhälle blir då det? Säkert kan de flesta av oss räkna ut det! 

Det är obegripligt hur så många kan vilseledas till att gå med i extremistiska rörelser. Hur kommer det sig att någon plötsligt börjar tro på O-medmänsklighet. Ska vi verkligen vara O-medmänniskor? Vem har fått somliga av oss att tro det och varför?
Nej, jag vill fortfarande tro att de flesta av oss har bättre villkor i ett samhälle  där vi värnar och tar hand om varandra oberoende av ursprung mm.
Klimatet, vår vackra natur, andra medmänniskor mm, behöver vår GODA energi. Några av alla saker vi behöver värna för allas välmående. VÄGRA HATA!

 

"Bokutställning" på Let´s go Arvidsjaur. 2.

Ett är säkert att inte hinner man lika mycket som planerat. Det finns ju också annat man vill och måste göra. En akvarellmålning blev klar (finns på DIKTER), men av de två andra har jag bara fotografier som ska bli akvarellmålningar under sommaren. Mitt deltagande under Let´s go blir de två dagarna fredag och lördag, men torsdag kväll har jag lovat spela dragspel tillsammans med min lärare Sigun Lundberg en kort stund innan fisketävlingen börjar vid nybban. Tävlingen börjar kl.20.00. Som jag sa till Sigun "Du spelar bättre utan mig", men det är ju alltid roligare att vara fler. Mitt deltagande i Lets go ... går i huvudsak ut på att göra en förhandsreklam för min nya bok "Alderviita och det tvehövdade bergets hemlighet". Jag har också kokat hjortronsylt tillförsäljning. Hoppas det blir bra väder och mycket folk. Ser fram emot detta! 

"Bokutställning" på Lets´s go Arvidsjaur. 1.

I denna ljuva sommartid, gå ut min själ och gläd dig vid... Nog har det varit en underbar vår och försommar med riktigt sommarväder redan i maj. Frön gror som de ska, växterna frodas och redan nu har jag haft möjlighet att inreda min älskade sommarbro med både blomster och trivsam arbetsvrå. Där kan jag sitta med solen värmande i ryggen. En härlig känsla som verkligen befrämjar både humör och kreativitet. I sommar har jag också något att arbeta fram emot inför Arvidsjaurs nya stora sommarevent. "Let´s go Arvidsjaur". Det blir tre dagar, den 5,6 och 7 Juli. Under de tre dagarna ska jag visa upp mina tre hittills utgivna böcker, samt de diktsamlingar som jag deltagit i, men också göra en första "reklam" för min kommande bok "Alderviita och det tvehövdade bergets hemlighet". En ungdoms och vuxensaga där jag använt mig av nordiska väsen för att befolka handlingen, samt också en vanlig familj och deras tolvåriga dotter Engla. Hon och hennes autistiske bror kommer att råka ut för hisnande äventyr i "Silvus". Det land där älvor, vittror, vättar, troll och det urgamla kloka bergsrået Alderviita. bor. Lite förmätet kan jag väl säga att det blir något av en skandinavisk "Sagan om ringen".

Mitt nuvarande arbete består nu i att måla några akvarellmålningar där en av dem ska få bli framsida i boken. Inte en syssla som jag känner mig särskilt bekväm med då akvarelll inte är en teknik jag prövat förut, men skam den som inte försöker. Tänker att besökarna vid mitt bord ska få hjälpa mig att rösta fram den bild som ska bli bokens framsida, och naturligtvis utifrån det dra en "vinnare" ur röstlådan. (alla som röstar kommer med i dragningen) Vinsten består naturligtvis av en "Alderviitabok", men också av en överraskningsvinst. Det ska bli riktigt roligt! Hoppas det kommer mycket folk till Arvidsjaur de tre dagarna då mycket annat bjuds för publicum. Välkommen att besöka vårt Abborrträsktält som för övrigt finns mellan apoteket och systemet. Tryggt placering! :)

Nåja skämt åsido blir det nog en bra placering, där många andra utställningar och "spektakel" också finns. Jag kommer så småningom att visa bilder av mina färdiga akvareller också här och berätta hur arbetet framskrider. Ha det gott i sommvärmen vänner! Vi hörs snart!

Nya projekt

Jag känner mig väldigt priviligerad som numera kan ägna mig helt och hållet (nästan) åt skrivandet. När jag sätter mig ner vid datorn kommer nästan genast inspirationen. Så var kommer den då farande ifrån? Säkert är det lika för många som vill uttrycka sig i dikt eller bokform. Vi skriver helt enkelt om saker som intresserar oss! Mina stora intressen när det gäller skrivande är natur & miljöfrågor samt antropologiska frågeställningar. Det är intressant att tänka sig hur människor i alla tider har tyckt, tänkt och upplevt tillvaron. 

Det projekt som jag nu arbetar med är en ungdoms och vuxensaga som ska heta "Alderviita och det tvehövdade bergets hemlighet". Språkvetare förstår kanske namnets innebörd. Alder-viita= Gammalt-vetande. Alderviita är ett gammal bergsrå som av "den okände" får ett viktigt uppdarg. Till sin hjälp får hon andra väsen, men också en människa. En tolvårig flicka, Engla, som är en av de "seende". Englas medverkan blir nödvändig för att uppdraget ska lyckas. En saga helt enkelt som säkert också influeras en del av de "sanna" vitterberättelser mm. som jag hörde under min uppväxt. Det var spännande skildringar och enligt förmedlarna helt sanna. "Ja ha ju sitt dem själv". 

Senare i höst blir det kanske en skrivarlya i Örebro då jag verkligen ska krypa in i bubblan och påbörja den tredje boken i trilogin och spänningsromanerna om miljöforskningsstation Eden på Tjärnheden och de äventyr Erik, Sofia, Eva och Kim kommer att råka ut för. Allt är inte som det verkar alla gånger och alla människor är inte snälla och förståndiga. Ja, som ni ser finns delar av berättelsen redan inne i min hjärnas hårddisk. Det är ju så med alla författare, tror jag, att stora drag formuleras i tankevärden lite då och då. :).

 

En händelserik sommar

Grenträskbäcken i höstfägring.

Nu när hösten med sina hittills minimala plusgrader och ihållande rusk verkligen på allvar har infunnit sig, är det trivsamt att i stugvärmen sitta och minnas tillbaka på en mycket givande och händelserik sommar. Det är också ganska bra läge nu att återigen krypa in i skrivarbubblan vid skrivbordet de dagar kallblåsten viner. Turligt nog har väderleksrapporterna nu lovat oss en smula "brittsommar" några dagar framöver, vilket jag med tacksamhet inväntar. Färgprakten är det verkligen inget fel på. Bilden är densamma som på omslaget vid min andra bok "Alternativt Eden", fast det är en vinterbild. Härligt hur ett scenario kan skifta beroende på årstid och väder.

Vi hade en trevlig greklandsresa i maj med nära och kära. (Några bilder från den resan finns längre ner på sidan). Vid hemkomsten var det då dags att fortsätta lansera den nya boken och till min stora glädje fick jag samma dag som mitt bokprat på biblioteket i Lycksele, veta att jag tilldelats ett Lasse Ó Månsson-stipendium i min födelsestad Sala. Vilket gladde mig mycket. Jag kan säga att den dagens bokprat blev nog det allra gladaste av dem alla. :). För mig innebar det en månads vistelse i Drängstugan i Salas kulturborg silvergruvan. Ett mycket fint och historiskt intressant område med fina promenadvägar. Jag hade sällskap en del av tiden, men var också ensam i stugan en del. Kände mig däremot aldrig ensam med många trevliga släktingar i närområdet. Lite bortskämd blev jag allt med goda middagar och utflykter! (Dagbok från vistelsen finns längre ned på sidan). Självklart blev det också en sväng till dottern i Örebro där gubben och jag firade vår 30-åriga bröllopsdag med god mat på stan och trevligt sällskap.

Ja, vart tar tiden egentligen vägen? Det känns inte riktigt som jag hinner med i svängarna. Märkligt också att ju äldre man blir desto snabbare går det. Det gäller att verkligen göra saker som känns angelägna och lämna mycket småsaker åt sidan. Kanske borde man se till att ha lite mer tråkigt! Nej hellre då att försöka ägna sig åt saker som berikar tillvaron. För mig är det bl a. naturen, musiken, familjen och skrivandet. Tänker plötsligt på den fina sången "Höstvisa". "Tänd dina ljus det är nära till natten. Snart är den blommande sommar´n slut". Skönt ändå att veta att det kommer många fler kanske soligare och skönare somrar framöver. Hösten kan också vara skön om man har en varm vrå att ibland krypa in i och en kopp nybryggt kaffe i favoritkoppen. Nu ser jag verkligen fram emot att påbörja tillvaron i skrivarbubblan. Må gott alla!

 

Bilder från min stipendievistelse (Lasse ó Månsson-stipendium) vid Salas kulturborg Silvergruva.

 

 

 

Från stugan vid gruvan 4.

Den 17:e åkte jag till Örebro för att fira 30-årig bröllopsdag med min man. Vi valde att inte åka iväg ytterligare någonstans efersom det varit så mycket kringflackande redan i juni och vi är ju inga ungdomar längre. Vi hade mysigt med nära och kära i Koloniträdgården samt med en underbar middag på stan. Stannade några dagar och åkte tillbaka med min man för att invänta dotter, måg och barnbarn inför midsommarfirandet. Bill, jag och vårt barnbarn var bjudna till min trevliga kusin Ann-Kristin kvällen före midsommarafton. Det var så kul att träffas och få möta min gamla, söta moster Gerd. 

Midsommarhelgen firades med god mat och en del utflykter, bl a med Adam till Salas superfina lekpark vid stadsparken. Stadsparken är väldigt fin och lekparken gjorde en gammal förskollärare imponerad. Söndag åkte alla hem till sitt utom jag som blir kvar i tre dagar till. När vädret stabiliserar sig börjar jag köra de nittio milen hemåt. Tyvärr krånglar skrivdatorn, så där måste det nog bli en ny investering till hösten. Eftersom tiden här börjar rinna ut måste jag ändå börja avrunda med bloggen och naturligtvis i stugans fina gästbok, där någon kändis också skrivit. 
Jag känner mig tacksam över att ha fått den här vistelsen och att det blev just i Sala där jag också hade möjlighet att träffa mina trevliga släktingar. Jag har redigerat dikter och skrivit en hel del på min vuxensaga om "Aldervita och det tvehövdade bergets hemlighet", samt en del berättelser. "Samuel Höppopp-den hoppande tjärbrännaren" kan ni läsa om här i NOVELLER. Känner att jag behöver göra en islandsresa innan skrivandet av den tredje boken i trilogin aktiveras på allvar.
Idag blir det att inhandla lite mer av "Gruvfruns tea" och lite presentstenar från expeditionen. Närmsta grannen öppnar sitt café Kaffestugan idag också och där blir det att ta en fika idag. Synd att det inte öppnats tidigare, men minst två fika hinner jag väl med innan avfärden. Kanske blir det också en till färd ut till Möklinta i morgon. Det känns nu att tiden krymper snabbt här och att avfärden närmar sig. Lite gruvsamt känns det också att köra den långa vägen ensam, men det kommer förmodligen att gå bra. 
Jag sökte två stipendier, Elin Wägners och Lasse O månssons och hade turen att få ett av dem. Ni författarkolleger som ev. läser detta ska veta att det har varit mycket trevligt här, välordnat och bra. Man blir väl omhändertagen och stugan har en "varm" atmosfär. Nästa sommar blir det nog för min del en skrivarmånad, förmodligen i Lycksele om jag hittar ett bra ställe centralt nära stan, eller kanske förnyar jag min ansökan om Elin Wägners stipendium. Men att få två stipendier i rad är svårt. Jag har ju redan haft två. Dock med några års mellanrum.
Ha en fortsatt trevlig sommar alla vänner. Sommarkram från/Rose-Marie

Från stugan vid silvergruvan 3.

I helgen blir det vila, motion och skrivande som gäller. Jag jobbar vidare på diktsamlingen och med en bok som det inte är så bråttom med. Tänker mig skrivandet av den som ett rent nöjesprojekt. Bokens titel ska bli "Aldervita och det tvehövdade bergets hemlighet". En ungdoms-vuxensaga där fantasin kan flöda fritt. Tänker att det kan bli en nordisk saga med våra naturväsen som huvudfigurer. Den blir klar om ett eller fyra år. Vem vet!?

Det mer seriösa projektet med tredje boken i trilogin om miljöforskarna på Tjärnheden/Abborrträsk har jag nu bestämt ska påbörjas hemma i lugn och ro till hösten. :). Stipendiet är ju både för skrivro och rekreation, så jag passar på att motionera och "hålla igen" kaloriintaget. (så gott det går). Jag väntar på solen så att det kan bli en fikatur ut till Måns Ols. någon dag. Lördag kväll var jag på en trubadurafton i Sofielund tillsammans med kusin Marina. Trevligt! 

Idag måndag besökte jag det intressanta muséet som finns nära "min" stuga. Utställningen beskriver på olika sätt det liv som kvinnor hade under tiden gruvverksamheten var aktiv. Och vilket liv sedan! Inget att avundas direkt. Man blir imponerad av hur de klarade tillvaron trots fattigdom och strapatser. Bilden under visar den tunna som Karl den Xl fick sitta i när han på sina besök skulle inspektera gruvan. Jag avundas inte honom heller!
Jag kom så sent att de snart skulle stänga. I morgon ska jag ta mig tid att lyssna på de många intressanta kvinnoberättelserna som finns inspelade. Ser fram mot detta.

                                                                                                                                                                      

Från stugan vid silvergruvan 1.

Idag åkte vi ner till Sala, via Sunderby lasarett och en övernattning på fina Park hotell  i Örnsköldsvik. Resan har gått otroligt bra och vi var framme långt innan vi hade beräknat. Min man är en duktig chaufför. Väl framme vid gruvområdet mötte vi den trevliga Anki Olsson från kulturen i Sala. Vi blev varmt välkomnade med supergoda chokladrutor och fint grovt matbröd. Så trevligt! Den lilla röda drängstugan är också mycket trivsam med en varm gammaldags charm. Här kommer jag att trivas! Det skrivarbete jag planerat genomföra dessa veckor är en sammanfattning och sammanställning av alla de dikter jag skrivit under flera år. Svårigheten blir att välja vilka som ska få vara med i samlingen. vars namn blir "UR STJÄRNANS ÖGA FLÖDAR LJUSET". Ett annat arbete blir att skriva inledningen till den tredje boken i trilogin om bl a miljöforskningsstation EDEN på Tjärnheden. Den första boken heter "Alternativt Eden" och den andra "Utsikt från Korpberget". Till skillnad från de andra böckerna har den blivande titeln inte "dykt upp" helt spontant än, men det kommer säkert. Det ska också bli roligt att få hinna titta förbi hos mina släktingar, som bor i trakten. I morgon blir det kanske en kort tripp till Möklinta om anden faller på. Känner att det här blir bra och att stugan har "välkomnat mig". Idag blev jag också erbjuden en gratis tripp ned i gruvan (150 m), men vet inte om det blir av för min del. Tror att det kommer kännas lite instänkt :). Vi får se! Ja, i kväll är vi lite trötta efter resan och det blir nog en tidig kväll efter kvällspromenaden på gruvområdet. Jag återkommer snart med en ny "rapport". Vi hörs!

 

 

 Ett av de avgrundsdjupa gruvhålen nära Drängstugan. "Makalösschaktet" är namnet. Tänker att det för det första är makalöst djupt, men också att många säkert blev makalösa av gruvolyckor. 

Från stugan vid silvergruvan 2.

När jag går omkring här på gruvområdet med min kamera och med många tankar om hur gruvverksamheten måste ha bedrivits på den tiden den var i aktivt bruk, så kan jag inte annat än tänka på hur många stackars arbetare som måste ha fått sätta livet till av stenlunga och gruvras. I min senaste bok "Utsikt från Korpberget" har jag också ett påhittat gruvras i en fiktiv gruva. Kanske är det så att jag inför boken omedvetet påverkats av en skrämmande händelse som min far ibland berättade om från sin tid som bergssprängare i Canada. "Att vara eller inte vara" är en fråga som är helt berättigad i det här fallet. 

Min far emigrerade i unga år till Canada, stannade i tio år och blev amerikansk medborgare. Kanske hade han tänkt stanna. Efter att ha arbetat på en gård hos en släkting (Anton Granström) i några år beslöt han att börja i norra Canada som bergssprängare i en gruva. Bonanza hette gruvan. Kanske var lönen bättre i gruvan?
Den livsavgörande episoden gick till så att han arbetade med sprängning i skift tillsammans med en arbetskamrat. En eftermiddag när min far kommit upp ur gruvan hejade han på kompisen som skulle gå ner på sitt skift. Han gick in i baracken för att ta av sig arbetskläderna och bara några få minuter efter det gick ett larm i gruvan. Ett mäktigt stenblock hade släppt från ortens tak och naturligtvis klämt ihjäl den andre som nyss gått ner. Det måste ha varit en svår chock för alla och särskilt för min far. Om han stannat några minuter längre hade det varit han som omkommit. Tänker att då hade varken jag eller mina bröder funnits och inte heller våra barn och barnbarn. Åtminstone inte som de personer vi nu är. 

Jag är mycket imponerad över hur aktivt man i kommunen sköter om sin fina kulturborg Silvergruvan. Här finns flera cafeer, museum, handelsbodar, möjlighet att åka ner i gruvan (själv väljer jag att stanna kvar på marken), upplevelser för barn mm. samt ett väl använt B&B bara nedanför "min" stuga. Gruvområdet är som ett litet samhälle i sig, fast med den gamla kulturen väl bevarad. Några bofasta (eller sommarboende) verkar också finnas här.

Kulturtanter och krigshetsare

När jag sitter och lyssnar på morgonnyheterna och nästan alltid drabbas av dessa dåliga nyheter om oro och elände runt om i världen, så kan jag likt många andra fredsälskande människor inte låta bli att undra varför det behöver vara på det här sättet. Är vi människor verkligen av naturen så aggressiva och varför är det så många krigshetsare och stridstuppar som styr runt om i världen? Skulle det varit annorlunda om världen i stort haft kvinnligt styre? Kanske är det så att mänskligheten medvetet eller omedvetet "väljer fram" aggresiva, våldsbenägna och självhävdande personer av någon ursprunglig och trygghetssökande anledning. Personer som kan försvara klanen. Nåja svaren på dessa frågor har världen tampats med sedan tidernas begynnele och vi lär nog få fortsätta undra.

Men vad är då kulturens roll i världen. Jag vill påstå att ett land med ett högt stående kulturliv oftast är ett fredligt land med goda livsbejakande förhållanden. Vilka samhällsmedborgare drabbas först i länder med diktatoriska styren? Naturligtvis är det kulturbärare och högt utbildade medborgare som av destruktiva makter ses som hot mot deras egen maktposition. Kultur i diktatorers händer blir trångsynt, syrefattig och likriktad. Ett levande, fritt och aktivt mångfasetterat kulturliv är en god grund för ett friskt samhälle. "Kulturtanters" positiva roll i samhället kan inte nog understrykas. Därför blir jag en aning bekymrad när kulturskolans, studieförbundens, föreningars och andra samhällsnyttiga och kulturella verksamheter inte får den uppskattning av länders styrande som de förtjänar. Det gäller att kunna se helheter och att vi alla försöker verka för det positiva. Att fylla på i den positiva vågskålen. Nåja, det här var inget nytt och vad jag egentligen vill säga och sammanfatta med är det positiva kulturutövandets stora betydelse i samhället  och att "Kulturtanter" inte är några krigshetsare".

 

 

Bok ett och två i spänningstrilogin om miljöforskningsstation Eden i Abborrträsk/Tjärnheden.

DET SKA ---- VARA FÖRFATTARE

Ja nu tror ni säkert att jag menade faan, men så är det inte. Jag skriver av hjärtats lust och glädje. Jag hittade bara inget ord som på ett bra sätt kunde förklarade motsatsen. :). Ibland när jag sitter och formulerar orden förundras jag över hur mycket det kan finnas inom en enda människa. Saker som vill ut och formuleras. Den så kallade skrivtorkan lider jag mycket sällan av. Däremot kan det finnas perioder som på andra sätt kräver den energi som finns tillgänglig. Ett bra exempel är den senaste bokutgivningen. Roligt men krävande då en egenutgivare själv måste hantera alla led i försäljning, reklam för boken mm.mm. Det tar ungefär ett halvår att lansera en bok. Jag har inte många böcker kvar nu så jag är i valet och kvalet om det måste bli en extrabeställning, vilket det verkar ska bli. Vårvintern får utvisa. 

Ljuset som återvänder till markerna ger nu också inspiration till att bege sig ut i naturen för att fotografera. Jag är mycket lycklig över min nya kamera. En Nikon med superzoom. Inte så stor och lagom att stoppa ner i ryggsäcken eller handväskan. Perfekt till att fånga rosamättade morgondimmor, silvriga frostbjörkar, solnedgångar och norrsken. Det blir dessutom naturligtvis en hel det fotografier på nära och kära. Däremot behövs det träning och användande innan alla finesser fallit sig till förståelse i fotografens huvud. Nåja, träning ger färdighet. 
Naturbilderna ger mig också inspiration till att skriva en hel del dikter när "anden faller på". Att skriva dikter är för mig lite annorlunda än när jag skriver mina böcker. Vid dessa tillfällen behöver en annorlunda stämning infinna sig inför formulerandet. Det är svårt att förklara, men ni som skriver känner säkert igen detta. Det kan kanske jämföras med skillnaden mellan att läsa högt ur en bok och att läsa dikter. Det behövs ett särskilt förfarande i framförandet om resultatet i diktens framförande ska bli bra. På mina bokföreläsningar brukar jag uttrycka det som att man måste försjunka i en annan sinnesstämning. Landa på något sätt i sig själv och försöka förvalta känslan som infann sig vid själva skrivandets stund. 

Jag ser fram emot vårvintern nu och solskenet på mina promenader. Solen som redan har börjat värma. Dessutom ser jag nu också fram emot en period av aktivt skrivande. Innan höstens planerade islandsresa avverkats med research inför den tredje boken i trilogin om miljöforskningsstationen EDEN och dess forskare, så tänker jag sticka emellan med en vuxensaga. Ett roligt projekt som får ta den tid som behövs. Vad sägs om "ALDERVITA OCH DET TVEHÖVDADE BERGETS HEMLIGHET". Inspirationen har redan infunnit sig! :). Ha det gott vänner!

JULFESTLIGHETER & BOKUTGIVNING

Julhelgerna har varit så trevliga och intensiva. Vi hade kärt besök från Örebro när dottern med familj kom upp och firade jul med oss alla. Många trevliga stunder fick vi under helgen. Nyårshelgen gick i lugnets tecken med god mat och dryck i hemmets vrå. Trettondagshelgen tillbringade vi i Lycksele med god mat, gott sällskap, samt musik och sång som det ju ofta blir när vi syskon träffas. 

Intensiv blev helgen också eftersom jag mitt i julförberedelserna och julfestligheterna gav ut min tredje bok "Utsikt från Korpberget", och det vet ju alla som gett ut en bok att det kräver en hel del både förberedelse, anspänning och energi innan allt landat där man vill. Arbetet med lanseringen fortsätter ju också en lång tid framöver. En erfaren person sa att det tar minst ett halvt år att lansera en bok. Det är jag absolut beredd att skriva under på. En tid framöver blir det också en hel del bokföreläsningar-caféer att genomföra, vilket jag är oerhört glad och tacksam över. Kul att uppdragen också börjar sprida sig utanför hembygden. Att man vill lyssna till mina berättelser, dikter och se mina fotografier. Så roligt och inspirerande. Det känns nu som om tiden ligger öppen för en ljusare årstid och för nya äventyr i den inspirerande författarvärlden. 

En spännande tid

När jag nu sitter och väntar på att det nya bokpaketet ska anlända känns det mer än spännande att snart få hålla den färdiga produkten i sina händer. Ett projekt som denna gång tagit nästan fyra år. Själva skrivandet är kanske för mig den härligaste tiden, när handlingen i lagom takt får formuleras och fantasin sättas på prov. Men naturligtvis känns det oerhört tillfredsställande att det första delmålet är nått, dvs att boken "Utsikt från Korpberget" äntligen är färdig. Det andra delmålet blir naturligtvis att försöka göra reklam för boken. Och det är inte det lättaste. Jag brukar känna att det skulle varit lättare att göra reklam för någon annan än sig själv. Men i det här läget får den berömda Jante naturligtvis inte ta över.

Jag är oerhört glad över att jag redan fått flera olika förfrågningar om bokprat i bokcafe. Hittills enligt följande:

22/11 ABF:s café på Medans övre plan. Kl. 13.30-15.00

28/11 Bokcafe i Lauker. Kl. 13.00-15.00

Efter nyår:

18/1 Glommersträsk kyrksal kl.12.00-

24/1 Stockbäcken, Piteå, kl.13.00-

3/4 Arvidsjaur bibliotek kl 19.00, Författarkväll.Varmt välkomna!

12/4 Arvidsjaur kommun 3/4 kl. 13.00-

24/4 Lycksele bibliotek, Författarkväll, Varmt välkomna!

efter Lycksele blir det semester och mer bokprat framöver.

Försäljning på Affärn i Abborrträsk, Gamla Prästgården i Arvidsjaur, Jörns stationsbutik, ABF i Arvidsjaur och lite senare efter nyår också på Villa Veja i Lycksele. Finns också på stationsshopen i Jörn.

Arvidsjaur, Lycksele, Norsjö, Piteå, Skellefteå bibliotek, boken finns för utlåning.

Lycksele: Handelsgården Villa Veja säljer mina böcker, samt Ruselegården på Gammplatsen.

Varmt välkomna!

 

 

(Bilden är utsikten från Korpberget mot delar av hamnen och Lycksele centrum)

Och vad kan man då se uppifrån toppen av Korpberget?

Den frågan fick jag av en kvinna när jag nyligen deltog i ett författarcafé i Arvidsjaur. En berättigad fråga eftersom det blivit en hel del prat om den utsikten från min sida den senaste tiden. Min nästa spänningsroman heter ju "Utsikt från Korpberget", och är den andra boken om miljöforskarna på Tjärnheden. En stor del av handlingen är nu också förlagd till Lycksele.
Titeln valde jag för att den både är verklig i bergets och omgivningens nuvarande utseende och för att den för en författare också ger en hel del utrymme för fria fantasier och associationer om hur det kunde sett ut på berget i forntiden. Bokens korta inledning tar gestaltning i en mycket avlägsen tid då älvens vatten forsade med ofantligt mycket större kraft förbi berget. Stupet ner till vattnet var då förmodligen mycket högre och farligare.

Om du idag kämpat dig upp för stentrapporna och fortsatt uppåt efter klippkanternas höjning tills du nått toppen av berget kan du, efter att ha andats ut, se en bred blå väg som är den starkt utbyggda Umeälven. Älven flyter nu pga. utbyggnaderna lugnt förbi och igenom Lycksele stad. Du ser Storabron där E12 passerar älven och europavägens fortsättning längst älvens högra sträckning tills den börjar skymmas av kurvor och hus. Den som känner till stan vet också att älven och europavägen sedan fortsätter förbi det fina kulturområdet Gammplatsen och många mil bortöver. Gammplatsen är också en central plats i boken där fiktiva utgrävningar sammanflätar forntid och framtid.
Den så kallade Blå vägen är både ett gammalt nämn på älven och ett lite vackrare namn på E 12. Mot vänster höjer sig lasarettet över en hel del andra hus och vägen ner mot Hedlunda tas vid rondellen på andra sidan bron. Det finns mycket att se i Lycksele men då får man naturligtvis bege sig runt till många andra delar av stan.

Utsikten ifrån korpberget kan ju som sagt också vara fiktiv om fantasin ger möjlighet att på korpars vingar stiga högt upp över berget. Kanske så högt att utsikten blir hisnande vid över hela landskapet och vår stora, vackra gemensamma trädgård som är jordklotet. Ibland tänker jag att det kanske skulle bli lättare för oss människor att förstå och värna om vår planet om vi kunde tänka på den som en stor sammanhängande trädgård. Om jag bland många andra alternativ skulle ta några exempel. Med tanke på oljeborrning i Arktis och annat vanvett som vi människor tycker att vi måste hålla på med. Inte häller vi råolja i vår egen swimmingpool eller trädgårdsdamm eller kastar ölburkar och fulla soppåsar på trädgårdsgången. Ja det finns som sagt många andra exempel att ta till. Men jag tror att de flesta förstår tankegången. 

Ja, det finns mycket att se om man vidgar sina vyer. Korpberget är en riktig plats också i boken, men ett Korpberg kan också i fiktiva sammanhang vara så mycket mer med tanke på girighet, makt och pengahysteri.
Den nyttiga fågeln Korpen som i en del sammanhang fått så oförtjänt dåligt rykte är som andra kråkfåglar mycket intelligent, nyfiken och en fantastisk renhållare i naturen.

Sammanfattat kan jag väl tycka att utsikten från "Korpberget" och vad du ser därifrån helt enkelt beror på med vilka ögon du betraktar vyerna och tillvaron.  

 

 

 

Bilden är taget nära toppen av Korpberget i Lycksele. På andra sidan Umeälven syns lasarettet.

ÄNTLIGEN! 

Ja jag säger det igen. ÄNTLIGEN är manuset till min tredje bok färdigt. Ni kan inte tro så underbart skönt det känns att efter hela tre och ett halvt års skrivande med minst ett års fördjöjning pga min bröstcanserbehandling, till sist få bli klar. Ni anar inte så slut man blir av cellgifterna, men nu ser jag ljuset i tunneln.
Boken är en fristående uppföljare till "Alternativt Eden". Den kommande boken "Utsikt från Korpberget" är den andra boken i en tilltänkt trilogi. Fortsättningen på en spänningsroman-serie om miljöforskarna på sveriges största dödisoområde (365 sjöar/kvadratmil) Tjärnheden.

Men ni som själva skriver vet och förstår säkert känslan av tillfredsställelse när arbetet är klart. Nu följer en månads vila för själ och hjärna då jag ska försöka koppla bort händelserna och de svindlande tidshoppen i boken. Ja det gäller att försöka hålla ihop dåtid och nutid utan att "snubbla". Om det lyckats ska jag kolla om en månad när jag återvänt från Kroatien och Örebro och då förhoppningsvis har fått bokens handling lite på distans. Det är inte så lätt att se alla sina fel precis när man skriver. Bättre då att låta texten vila ett tag. I maj blir det ett styvt arbete med att redigera. Om jag ska skicka vidare till några förlag eller om jag ska ta allt i egna händer, vet jag inte än. Det får tiden utvisa. Jag är ju ganska noga med hur jag vill ha det. Min tanke är att ge ut boken under aug-sept. Kanske blir det ett litet party med bokprat, diktläsning och musikaliska uppträdanden på lämplig plats. Bubbel förstås! Var vet jag inte än. Boken är ju både en "Lyckselebok och en Abborrträsk/Tjärnhedenbok. Vi får se. Den tredje boken i trilogin blir ev. en Islands-Abborrträsk/Tjärnhedenbok. Det beror helt och hållet på hur händelserna utvecklar sig :).
Kanske sticker jag emellan med en diktsamling.

Nu ser jag fram emot påsken och besöket av nära och kära från Örebro. Hoppas bara att det fina vädret håller i sig och att vi får de härliga dagarna som vi önskar. Julen var ju fruktansvärd med temperaturer omkring 35-40 grader ute och 14-15 grader i huset. Huga! Fönsterrutorna i vårt gamla hus är generösa med drag, vilket ju faktiskt är bra under andra årstider. Men vårvintern är en härlig tid här uppe då man kan pimpla på sjöarna och följa skoterspåren långt in i skogen. När snön reflekterar solljuset och fräknarna börjar uppträda i ansiktet. Fiskelyckan är inte så viktig för min del bara man får vara ute i Guds friska natur. 

Må gott vänner/Vi hörs!

 

(Bilden är från "Konst på stan" 2014 i Örebro. Undras vad den bekymrade gipsmannen
tänker på :)

En parantes i livet

När jag nu sitter i mitt trivsamma kontor och ser ut genom det höga lätt dragiga fönstret i vårt gamla hus, så har förmiddagssolen färgat himlen gulrosa bakom träden. Snart ska solstrålarna tränga sig fram genom skogen. De höga tallarna står majestätiska med sina bruna stammarna spräckliga av frost och knipans holk med sitt snötäckta lilla tak är helt tom, även på ekorrar. Ingen vidare varm boning när temperaturen denna morgon ligger på minus sexton grader. Men knipan kommer troget tillbaka varje år precis som vår och sommarvärmen också kommer att göra. Vår femte årstid här uppe, den sk. vårvintern är som gjord för utevistelse och promenader. En skön tid väntar.

Men inte har det senaste året gått helt obemärkt förbi. Inte utan sorg och elände om jag ska vara helt ärlig, men jag försöker ändå tänka på tiden från november 2014 när jag fick min bröstcanserdiagnos, till november 2015 då jag gjorde en första "felfri" kontroll i Sunderbyn, som en parantes i livet. Inte någon obetydlig parantes utan snarare som en parantes med stora svarta bokstäver. Självklart med mycket tankar och känslor. I fem år ska jag äta hormoner som ska motverka bildandet av fler tumörer. Prognosen är ganska god ändå, dvs. 85% efter fem år. Det är bara att vänta och se vad som händer eftersom tiden går.

Men nu när vårvinterljuset börjat återvända och även energin till att skriva, känns det lite som att ha kommit ut på andra sidan, som en något annorlunda människa, vill jag ändå påstå. Någon frågade mig om detta och visst blir en människa förändrad av att ha genomgått en så pass påfrestande behandlingstid. Men kanske har jag också börjat se annorlunda på saker i livet. Kanske också blivit mer tacksam för det jag har.
För mig känns det obetvingat så att varje dag fått ett helt eget högre värde och att insikten om livets förgänglighet gjort 
att de saker som jag länge velat göra men skjutit upp känns angelägnare att verkligen göra.
Att vår tid på jorden är ändlig vet vi alla, men kanske kommer man närmare förståelsen av detta vid en svår sjukdom. Inte bara genom sin egen utan också av personer i ens närhet.

Nåja, nu känns det ändå som att ha kommit ut på andra sidan av min påtalade parantes. Hoppets ljus har börjat återvända både till mig och naturen och jag har nu mycket trevligt att se fram emot. Bl.a en rea till Kroatien i vår, en veckas vistelse på visans ö Ven, en weekend med gubben, ett framträdande med min sånggrupp Sångtrutarna, påsken då min älskade dotter med familj kommer upp och två uppdrag hittills under vårvintern med mina böcker, samt naturligtvis en del andra småtrevliga saker. Något som jag också ser mycket fram emot (om inspirationen håller i sig) är att få bli klar med min tredje bok "Utsikt från korpberget", under vårvintern. Det är en fristående uppföljare och fortsättning på "Alternativt Eden". Jag vill påstå att utgivningen blivit minst ett år försenat på grund av min bröstcanser. Under det år som gått har det inte blivit så mycket skrivit som jag hade velat, men nu flyter det på som det ska under en-två timmar varje förmiddag. Tack och lov!

Och jag vill påstå att det är mycket viktigt att ha en sysselsättning som känns meningsfull, även under mer påfrestande och bekymmersamma tider. En syssla som i mitt fall också ger en stunds koncentration och lustfylld förströelse.

Ett annat projekt som börjar ta form är en egen diktsamling. Har ju haft glädjen att få bli utvald till två fina antologier, "181 dikter till Tranströmer" och "Världens sista diktsamling", så varför inte prova själv? Under åren har det blivit en hel del dikter och tänker jag, efter påtryckningar från min man. Varför inte samla dem i en bok? Tänker mig att kanske illustrera några av dikterna under sommaren. Det är ju hur skönt som helst att sitta ex. ute i Guds fria natur med skissblocket. Mycket av inspirationen kommer ju också från naturen. Ett skissblock kan lätt följa med hela sommaren varthelst jag åker. 

Sommaren 2015

Utsikt från björkens topp

Bilden är en målning av Lyckselekonstnären Olle Blomberg. Foto Lena Linder Björkenstam.

Jag måste genast börja med att dementera om rubriken är en aning vilseledande. Alla som känner mig någorlunda vet att jag omöjligen skulle klara uppgiften att klättra upp i toppen av en björk. Den tiden är länge sedan förbi när jag med någorlunda lätthet klättrade i träd. Enkvilibristen Rose-Marie har försvunnit i ett svårdefinierat tidsflöde och ersatts av något vi kan kalla trädkramare. Jag blir alltså varande vid roten och nedre delen av stammen. Bra nog kan jag tycka!

Likväl sitter jag i toppen av Björken. Hotell Björken i "björkarnas stad" Umeå, och utsikten är inte dålig från sjunde våningen. Jag kan se en del av staden och hela den stora parkeringsplatsen nedanför. Inte särskilt intressant tycker ni och visst kan jag hålla med om att det finns roligare saker att se på, men bättre ändå än ingenting. Det blåa himmelsvida (om det lyckas titta fram ibland) är oändligt, och måsar, skator med flera verkar ha sin rutt utanför mitt fönster. Alltid något! :)

Nej, ska jag vara riktigt ärlig så spenderar jag väldigt lite tid sittande vid fönstret. Vi är många i samma situation som är inlagda samtidigt och det finns många trevliga människor i gänget. Märkligt hur lätt det är att lära känna folk på detta ställe. Luncherna och särskilt middagarna när alla fått sin behandling, blir ofta riktiga långsittningar och samtalsämnena tryter sällan. Det blir allt mellan himmel och jord. Allt från vad den doktorn eller den sköterskan har sagt, till bostadsorter, familjen, barn, barnbarn osv. You name it! Eller om den kulturelle och inspirerande Ernst och hans trevliga program "sommar med Ernst", som de flesta av oss kvinnor verkar gilla. Men då kommer genast frågeställningen. Varför gillar nästan inga karlar Ernst och hans program? Hörde en man som sa att Ernst är för feminin. Alla får naturligtvis tycka vad de vill och jag också! :).

Tiden och veckorna går också otroligt snabbt. Nyss hade jag sex veckor framför mig, men nu är det (om allt rullar på som det ska) bara en vecka kvar av min behandlingstid i Umeå. Till min stora glädje har jag också haft flera besök på Björken. Det piggar alltid upp och värmer hjärtat. Miljön är trevlig och den stora gruppen sköna fåtöljer vid entrén mycket samtals- och tidningsläsningsvänliga. Kaffeautomaten och kiosken med sin vårdutbildade personal är öppen dygnet runt. Kanske kommer det att bli en aning trist att lämna sin bekväma inrättning och de nyfunna vännerna.

Men självklart ska det bli oerhört skönt att få åka hem den sista behandlingsdagen. Hem till gubben, de långsamt växande trädgårdsplantorna, min relativt myggfria inglasade bro-veranda mm. och vänta på min älskade dotter med fam. som kommer en vecka senare. Sänder en stark önskan till vädergudarna om fortsättningsvis bättre sommarväder.


Men först ser jag nu fram emot en trevlig auktionsdag på söndag, i Abborrträsk fina badpark. Hoppas det kommer mycket folk! Ha en trevlig fortsättning på sommaren. Sommarkram från R-M

 

 Sommartankar

Jag står längst ut på udden på Gammplatsen i Lycksele. Vattnet ni ser är Umeälven.
(Foto: Lena-Linder Björkenstam).

Nog är det härligt att se när björkarna äntligen börjar visa lite entusiasm till att grönska. De små sirligt gröna musöronen skänker hopp om en kommande sommar också här uppe i norr. Och nog är björkar med sina vita stammar bland de vackraste träd man kan se. De behöver inte planteras och skötas, utan växer helt utan mänsklig inverkan. Oftast är ju naturen som vackrast när den får sköta sig själv.

Något som inte sköter sig själv men ändå är roligt och stimulerande är den egna trädgården. Äntligen har jag planterat mina frön och satt ut merparten av sommarblommorna. Men nu när våren varit så oerhört sen i år så får vi verkligen hoppas på en varm och solig sommar. Annars blir skörden av mina goda sockerärtor inte så omfattande. Sommaren här uppe är ju så kort.
Jag har länge önskat mig ett växthus, men än har det inte blivit av att skaffa något. Denna sommar blir det ändå gubben som får springa runt och vattna mina planteringar, den mesta tiden.

Apropå björkar! Jag kommer att bo i en björk i sommar! (Tänker på "jag vill bo i en svamp annars får jag kramp"). Ja, kramp kan man få av många orsaker. Men en björk är det ju naturligtvis inte. Hotellet i Umeå där jag ska strålas i sex veckor för min bröstcanser heter Björken. Ett ganska trivsamt hotell faktiskt där jag ska bo under sex veckor med början nu i mitten av juni. Känner till hotellet ganska bra eftersom jag var där med gubben i 4 veckor för cirka sex år sedan. Han är nu (tack och lov) friskförklarad. Synd bara att det är så långt att åka om man vill hem på helgerna. Det tar nästan en hel dag att åka de ca 28 milen till Abborrträsk. Det blir mycket fritid på Björken eftersom varje strålning bara tar ca 15-20 minuter av dagen. Jag kommer naturligtvis att ta med mig skrivardatorn och hoppas kunna avansera lite på fortsättningen och uppföljaren till "Alternativt Eden". Kanske blir det också någon liten dikt om inspirationen faller på. Eftersom jag bott och arbetat i Umeå känner jag lite folk och även en del patienter som ska vara där samtidigt med mig. Hoppas bara att orken och gnistan efter alla cellgiftsbehandlingar ska återkomma. Det finns ju en hel del att göra i Björkarnas stad Umeå.

Ja, en ovanlig sommar för mig, men ändå en sommar. Man blir mycket väl trakterad på hotellet och väl omhändertagen av sjukvården. Resten är ju upp till en själv att försöka hantera på bästa sätt. Säkert blir det många små promenader runt området och solskensstunder på någon parkbänk i närheten, samt turer ned på stan. Umeå är ju en mycket fin kulturstad med många arrangemang. Kanske norrlandsoperan ger någon föreställning. Minns när jag var med i operakören (sex föreställningar) i Bohem för "100" år sedan när jag bodde på Rothoffsvägen. Nu känns det mycket avlägset och nästan overkligt. Skulle nog inte platsa idag! :).

Det blev av nämnda skäl mycket om björkar, och varför inte? Björken är ju som sagt vårt vackraste träd.

Ha en fin sommar alla vänner. Återkommer med mer ifrån - Björken.

 

Modernt gammaldags

För ett tag sedan hörde jag sången "Second hand Rose" på radion och det slog mig att det kunde vara jag. Sången spelades in för flera decennier sedan och att köpa begagnade möbler och kläder var då något negativt. Till och med en fattigdomsstämpel. Inte som nu något trendigt och rätt. Tur att tiderna förändrats och att många av oss börjat värdesätta saker efter dess utseende och kvalitet istället för dess riktighet i avseende av trendriktighet och mode. I skuggan av all konsumtionshysteri har en folkrörelse börjat växa fram. Vilket i flera avseenden är av högsta värde.

När jag ser mig omkring i mitt hem kan jag med säkerhet säga att minst sjuttio procent av möbler och inredning är arvegods, aktionsgods eller inhandlat på loppis. Varför det blivit så beror naturligtvis också på att jag personligen är intresserad av gamla saker. Helt enkelt därför att jag tycker att mycket av det som tillverkats på 30-40 och 50-talet är så mycket vackrare och att dessa ting oftast håller en betydligt högre kvalitet.

Vårt hus byggdes av mina svärföräldrar i början av 50-talet och i själva husets atmosfär passar inte allt för ny design. Jag vill gärna att saker ska harmonisera och bilda en trovärdig helhet. Som ren kuriosa tänker jag visa en interiör från mitt kök. Inte så tokigt ... eller?

Den gamla kökssoffan tillverkades av min svärmors morfar! Då kan ni lätt förstå hur gammal den är eftersom min svärmor hann bli nästan nittio år innan sin bortgång för fem år sedan. Min favoritstol till höger är en mäskesstol av teak som kostade mig endast 60 kr på Ånyo i Arvidsjaur. Nog var det ett fynd! Hörnbordet är ett gammal sybord med lock och många förvaringsfack. Kökslampan med sex ljushållare är också ett fynd från Ånyo. (160 kr) och bordet med praktiska hjul är ett aktionsfynd (perfekt för städningen). Kökssaker som i sig inte har något större värde, men som tillsammans skapar en, för mig, trevlig atmosfär. Telefonen på hörnbordet hade jag redan när jag för många år sedan bodde och arbetade i Umeå. Undrar om någon annan nu har "mitt" telefonnummer, 090-136316. Av ren nyfikenhet tror jag att det blir en titt på eniro.

Ja vilka fynd man kan hitta på auktioner, loppis och på återvinningsaffärer. Men det käraste är ändå arvegodset från släkten. Det är verkligen så att en del saker (utan att verka allt för flummig) ger ifrån sig en sorts positiva vibbar och en fördjupning i berättigandet av sin existens, när det använts och kanske också älskats av många generationer. De gamla tingen blir på ett sätt "besjälade". Känslan av att veta vilka tidigare ägare varit och var sakerna tidigare stått, är intressant.

Nästa "fynd" blir att investera i en bättre dator med större kapacitet. En maskin som klarar av ett någorlunda avancerat musikprogram. Nu behöver jag verkligen ta itu med alla mina visor och sånger, så de inte bara blir liggande som pappersverk på pianot. Men den datorn blir naturligtvis helt ny och obegagnad! :). 
Likaså blir det ganska ojämt med skrivandet på min uppföljare till "Alternativt Eden". Men uppföljaren och fortsättningen "Utsikt från korpberget", avancerar ändå så sakta. Tänker ta med mig skrivardatorn när jag någon gång i mitten av juni blir inlagd för strålning i Umeå. Hoppas på att strålningen blir lindrigare än cellgiftbehandlingen!
Det blir inte så mycket ork kvar i kroppen och knoppen efter cellgiftbehandlingarna. Men det positiva nu är att jag bara har två behandlingar kvar. Nästa blir på valborgsmässoafton. Otur det! Jag hade tänkt åtminstone lyssna på mina vänner i "Sångtrutarna" vid Gamla Prästgården. Valborg är annars min favorithelg. Det är en positiv känsla när våren och ljuset återvänder. Då vill man gärna sjunga sköna maj välkommen! Ha en trevlig vår vänner!

 

Kan du avstå från dina bananer?

I boken "Vinden är min mor" som är skriven i ett samarbete mellan indianen, shamanen Bear Heart och Molly Larkin, finns en intressant berättelse om hur man i afrika kunde gå till väga för att fånga apor. De tar en pumpa, gör ett litet hål och gröper ur innehållet. Sedan stoppas en fullt mogen banan in i den lilla öppningen och pumpan hängs upp med ett stadigt rep i ett lämpligt träd. När den lilla apan känner lukten av den goda bananen stoppar den in handen, greppar bananen och försöker dra den till sig, men oftast hamnar bananen på tvären och apan sitter fast. Nu tror ni kanske att den ska släppa bananen och dra ut handen när den märker sin belägenhet, men icke. Apans hjärna förmår inte att avstå från den goda frukten och istället för att få njuta av frukten så blir den stackars apan förmodligen själv människoföda. I boken (som jag verkligen kan rekommendera) dras paralleller mellan människors beteende och apans.
Jag har själv tänkt ut en liknelse som jag tycker kan beskriva fenomenet. Hur vi människor ofta har så svårt
att avstå våra egna "bananer", dvs. negativa tankemönster, gamla oförrätter och liknande.

"Tänk dig att du har en gammal skruttig träbåt vid en älv som rinnner förbi ditt hem. Du går ned till älven och undersöker båten med kritiska ögon, samt upptäcker att det finns stora sprickor i träet, den behöver tjäras ordentligt och kanske det också behöver bytas en bottenplanka. Mycket jobb, tycker du och suckar djupt inför tanken på allt arbete det skulle innebära för dig. Du har ju redan fullt upp med mycket annat. Förmodligen tänker du också på möjligheten att köpa en splitter ny båt. Okey! Du tänker köpa en ny båt och beslutar titta på nätet efter priser och alternativ. Men inte kan den gamla båten få ligga här på stranden och skräpa! Du vill inte se den varje gång du går ned till den fina älvstranden. Kanske lika bra att den får sjunka ned till älvens botten, så att du slipper se den mer.
Du tar i med full kraft och puttar ut båten i älven och du ser nöjd hur den snabbt flyter iväg i vattenströmmen. Nu har du släppt iväg och gjort dig av med det bekymret.
Väl hemma kollar du på nätet efter båtar som är till försäljning och upptäcker att en ny fin träbåt kostar omkring 18000 kr. Det hade du inte väntat. Så förskräckligt dyrt. Nu får du en lätt ångest över den skruttiga men ändå reparabla båt du släppt ifrån dig till älven. Kanske borde du istället ha lagat och tjärat.
Den skulle ju faktiskt ha fungerat många år till med lite omtanke!

På kvällen ligger du och undrar över hur långt båten kommit. Har den sjunkit? Har den slagits sönder mot en sten? Kanske du borde leta efter älvstranden nästa dag. Dra hem den på släpvagnen.
Fastän du vet att båten med all sannolikhet har sjunkit så kan du inte riktigt släppa tanken på den och dess öde.
Du har släppt iväg problemet men inte kunnat avstå ifrån det."

I boken finns bättre liknelser och förklaringar, samt mycket mer intressant att läsa.
Självklart har många av oss (även jag) liknande fenomen att tackla. Vi vill så gärna släppa iväg, men kan av olika orsaker inte helt och hållet avstå.
Ja det är ju ett djupt mänskligt beteende och säkert förstår ni av egna erfarenheter vad jag menar. Jag tyckete att ämnet var intressant!

I övrigt fick jag skjuta upp nästa cellgiftbehandling till tisdag nästa vecka på grund av förkylning och feber. Tur ändå att min blodstatus återhämtat sig bra. Gubben hostar och snorar på andra veckan och själv äter jag penicillin. Hundveckan börjar på tisdag, men som tur är blir man lite piggare den andra och tredje veckan efter varje behandling.
Jag har ändå försökt att ta en liten promenad varje dag, fast det tar emot! Tröttheten är svår! Att håret rasar är inte kul! Tog gubbens rakapparat och avlägsnade allt, för att slippa plocka hår från kuddar, golv mm. Som tur är glömmer jag ofta bort att jag har peruk. Tur också att håret kommer tillbaka! Hoppas det blir lite lockigt. Jag skulle trivas i en kort lockig frisyr.
Ett annat fenomen är att man känner sig som en öken. Uttrorkad i ögon, hals, mun, mm. Men ögondroppar har jag behövt använda i flera år redan.

Det är ändå skönt att ljuset börjat återvända till oss. Jag sitter och ser ut över en solig bakgård med vit snö och höga tallstammar. Skoterspåren bär fint nu att promenera på och nere i vår i stort sett vindfria vik finns en fin bivack med grillplats. Kanske det blir en solskenspromenad idag.

 

En nattlig färd till akuten i Sunderbyn

Jag har nu fått en ytterligare erfarenhet i livet. Att åka en sjutton mil långa resa akut till Sunderbyn. Långt kan någon tycka, och visst är det en lång färd för en krasslig person. Men möjligheten är mig ändå given! Kanske är det, som en kär vän till mig uttryckte en gång, priset för att få bo så rofyllt och vackert! Anledningen var en svullnad som uppstått ovanför högra nyckelbenet ovanför min inopererade cytostatpump. Så får det inte vara! Naturligtvis åkte jag till vårdcentralen i Arvidsjaur och blev sedan skickad över piteå lasarett (en annan transport) med taxi till Sunderbyn. I väntrummet satt många andra väntande, helt tysta i sin egen värld och påtagliga värk. Efter en timme blev jag inropad och placerad i ett undersökningsrum. Sedan varvades provtagningar med långa tider av väntan i olika rum, medan proven analyserades. Vid tolvtiden blev jag förflyttad till röntgenavdelningen för en skivröntgen. Proven var "någorlunda" och framför allt visade röntgen inga metastaser. Angående svullnaden kunde de inte se något alarmerande men bad mig ändå återkomma om några dagar om den inte minskat. Självklart gör jag det vid behov.
Än har den inte minskat, men det är nu bara två dagar sedan.

Nu tror ni kanske att jag tänker klaga över väntetiderna och att det hela i stort sett tog hela natten, men icke! Vad har vi svenskar att klaga över egentligen? Ibland tror jag att vi klagar av "bara farten" utan att tänka oss för. Självklart finns det saker att förbättra och visst ska vi säga ifrån om något är riktigt galet, men nog är vi ganska previligerade ändå! En stor del av världens befolkning får ingen hjälp alls vid allvarlig sjukdom. Varken män, kvinnor eller ens barn. Tänkte där på en av britserna att det måste finnas kvinnor i flyktinglägren, i utfattiga byar runt om i världen osv. som delar en liknande diagnos och annat, som aldrig har en chans till bot, och som dessutom lever under andra verkligt misserabla förhållanden. Världen är inte rättvist!

Det slår mig också hur vänliga och omtänksamma dessa vårdande hjältar i olika yrken är, som med ökande personal och resursbrist, nästan springer benen av sig för att hjälpa oss som kommer. Hur orkar de? Men säkert finns det också ett stort tillfredsställande i att kunna bistå andra människor med hjälp, bot eller lindring. Kanske är det den som stärker orken. Att det behövs mer personal inom vården är en självklarhet och ni som tycker att det är betungande att betala skatt till vår gemensamma välfärd, borde ta er en verkligt allvarlig tankeställare. Ingenting är statiskt och vi får ofta bara tillbaka av det vi är villiga att satsa på här i världen. Ex. sjukvård, äldreomsorg, skolor, förskolor och annat. Utan resurser får vi inget!

Nåja, vid tretiden på natten ringde personalen efter min taxi och jag fick åka hem igen de sjutton milen till Abborrträsk.
En trevlig nattkörande invandrare skjutsade mig igenom ett månbelyst, stjärnklart Norrbotten. Och med fin nattmusik från radio P4. King of the road! Alla andra sov. Vi mötte bara två bilar mellan Boden och Abborrträsk.

Klockan fem stod jag utmattad på min egen bro och blev tvungen ringa till gubben för att han skulle släppa in mig. Tur att han vaknade!

 

 

Inte allt blir som man vill här i världen.

En skämtsam, men viktig uppmaning till vänner, nära och kära med anl. av
min pågående cytostat-bröstcancerbehandling.

Influensa, magsjuka, hosta bör hålla sig borta,

så att mitt imunförsvar inte kommer till korta.

När pigga, friska och fint ni mår, vill jag träffa er

så mycker det går.

(Välkomna men ring gärna i förväg. Jag sover mycket!. Rosen är till er!)

 

HAPPY NEW YEAR ¤ GOTT NYTT ÅR 2015!

Jag vill önska alla läsare av min hemsida ett riktigt GOTT NYTT ÅR!

I wish you all readers a HAPPY NEW YEAR!

Den uppåtstigande, vackra luftballongen av rispapper får representera hopp om ett bra 2015. Trots personliga motgångar av hälsoskäl och mycket oro i landet och världen, så tror jag naturligtvis på kommande bättre tider! Må gott alla och väl mött under det nya året! <3

This rising, beautiful ballon made of ricepaper can be a symbol of hope and faith in the precence of the new year 2015.
There are a lot of troubles and violence around the wold, but of course we must beleave in better times! Be good and see you 2015 :)

Skrivarlya & kolonimys

Bilden är från en promenad i den fina stadsparken i Örebro.

En månad med skrivande och mys med nära och kära

Nu inför sommaren känns det trevligt att få unna sig lite miljöbyte. För inspirationen i skrivandets skull och för att få nya intryck och idéer, men också för att komma bort ifrån det absolut invanda. Jag kan kalla det en sorts kreativ semester fastän jag ju numera kan använda min egen tid som mig behagar. Mina inflammatoriska led och ryggförslitningar gör att tillvaron kan bli ganska enahanda ibland. Men jag har ändå haft en otrolig tur jämfört med många andra i samma situation. Tillvaron blir också vad man vill och kan göra den till. Ingenting kommer av ingenting brukar jag säga och för mig blev det skrivandet, där själva processen i skapandet och ordflödet känns otroligt givande och lustfyllt. I den fiktiva världen kan man ju få precis vad som helst att hända!

Förra sommaren hade jag förmånen att få ett stipendium av NFC (norrländska författarcentrat). En vecka i fina Tuggengården utanför Lycksele och i närheten av mina barndomstrakter. Suveränt läge för min research inför uppföljaren till ALTERNATIVT EDEN. Den andra boken i min serie om miljöforskarna på Tjärnheden ska heta UTSIKT FRÅN KORPBERGET. Korpberget är berget i Lycksele där Hotell Lappland står.
Suveränt med stipendier som sagt, men ingen kan förvänta sig att få ett stipendium varje år, kanske inte ens vart annat :). Vi är många som ska dela på möjligheterna.

I sommar blir skrivarlyan i en mycket central "liten" lägenhet i Örebro, vilket är helt suveränt. Nära stan, nära biblioteket, nära uteserveringarna och fram för allt nära dotra.
Efter cirka femton års vistelse då och då i den fina staden börjar den kännas allt mer "hemtam" och överskådlig. Jag har ju min kära dotter med familj där och får nu också möjlighet att umgås med dem lite extra. Säkert kommer jag också att snarka på deras soffa lite då och då. Min man kommer också ned midsommarveckan, vilket känns mysigt för oss alla.
Annas storasyster Annelie bodde också i Örebro i många år innan hon flyttade uppöver igen med sin familj.
Jag ser fram emot en varm skön månad i juni-juli med en stunds morgonskrivande, många sköna promenader, mys på kolonilotten, fika på någon uteservering med "skrivboken" i handen och kanske någon utflykt. Men fram för allt ser jag fram emot att få umgås med nära och kära lite mer frekvent. Att få krama om mitt lilla barnbarn Adam lite då och då.
Det är ju inte helt fel att vi sedan också ska följas upp till Abborrträsk och att de ska stanna här i två veckor.

I år ska jag också försöka göra en avstickare till min lilla födelsestad Sala för att hälsa på släkten. Det börjar bli ett tag sedan nu och sträckan på 12-14 mil är ju inte så lång för en norrlänning. :).

Jag ser också fram emot spelmansstämman hemma i Abborrträsk den 9 aug, vars planering jag tillsammans med några andra är involverad i. Jag har spenderat en del kvällstimmar med att "snickra ihop" en stor skylt till parken, för alla Piteå och Skellefteåfarare mfl. att se.
Det ser ut att bli en hel del uppträdanden på stämman.  I sommar hoppas jag också på finväder hela kvällen så att vi kan jammaloss i parken av hjärtans lust.
Välkomna alla som vill tillbringa en skön, avspänd musik och sångdag-kväll tillsammans med oss, och förhoppningsvis MÅNGA andra.

Ha en riktigt fin sommar alla och kom ihåg att ta er tid att njuta av sommaren/R-M

 

A journey to Canada?

Many years before my father married my mother, and before me and my two brothers where born, my father stayed for a long time working in Canada. In ten years I think. First he stayed working in a farm. The owner of that farm was un uncel to him. The uncels namne was Erik Anton Granström and he came from a little place nearby Lycksele called Nabben. My own grandmother Ida was a sister to Anton Granström. After working on that farm my father went working in many other places. One of them was in a mine called Bonanza. Some day I would like to go to Canada just for to take a look at Lumberton and maybe some other places my father Valdemar Linder went to. Just for fun and for that reason that I know that I ought to have many relatives from the Granstroems left in Canada and in other places "over there". Maybe some Linders too. Of course I also would like to go to the big city between the mountains and the sea, Vancouver.

En resa i min fars fotspår?

Pappa Valle i bästa shejkutstyrseln vid en maskerad.

Jag har många gånger tänkt tanken att åka över till Canada. Inte bara som vanlig turist, utan för att verkligen försöka få en inblick i hur de trakter såg ut där min far spenderade tio år av sitt liv. Vancouver, Lumberton, Bruce Mills i Alaska m.fl. ställen. Självklart måste mycket ha förändrats sedan dess och naturligtvis har städerna växt till sig betydligt. Men trakten och landskapen måste ju vara desamma. Tänk att få sätta sig på en uteservering i Lumberton och bara känna in omgivningarna, och veta att det kanske är en släkting som går förbi.
Min far Valdemar Linder åkte över till Canada i unga år och stannade i ungefär tio år "over there". Han började sin tillvaro med att arbeta hos en morbror som ägde en ranch någonstans i närheten av Lumberton. Vad stället hette vet jag inte. Morbrodern vars namn var Erik Anton Granström härstammade från byn Ekorrträsk som ligger ca. två mil öster om Lycksele. Hur länge pappa Valle stannade på ranchen vet jag inte, men jag vet att han hann med både att arbeta i skogen och i en gruva som hette Bonanza. Var gruvan låg vet jag inte, (kanske i Alaska), men under tiden i gruvan, där han en tid arbetade som bergssprängare fick han vara med om en mycket traumatisk händelse som ibland fördes på tal under min barndom. I övrigt var han ganska förtegen om sina äventyr i Canada. Varför vet jag inte. Kanske allt inte gick så bra som förväntades av släkten? Men jag vet inte säkert?
Vad jag vet var att han såg bra ut och hade tur med det motsatta könet. Ibland tänker jag och får en stark känsla av att jag kanske har närmare släktingar där än de tremeningar osv. som måste finnas på Granströmssidan. Det skulle vara så roligt att få kontakt med någon av ättlingarna till min farmor Ida Gransströms släkt, som jag med säkerhet vet finns där borta.
I min barndom, när folk inte var så vana resenärer som nu för tiden, var det en stor händelse i de små byarna Ekorrsjö och Ekorrträsk när svenskamerikanen Erik Anton Granström någon gång var hemma på besök. När hans stora ljusblå jänkare gled igenom byn på den smala byvägen, och när han för tillfället var det stora samtalsämnet i trakten. Alla pratade om hur förmögen han blivit, och det var förmodligen också sant av hela bilden att döma.
Intressant var det också att Granström innan hemkomsten ringde till min far och hörde sig för om byvägen var nog bra och bred för hans stora bil. Lite lustigt kan vi tycka idag!

Den traumatiska händelsen i gruvan som jag nämnde tidigare kunde förvisso ha utplånat både mig och mina bröder ur släkten, samt våra efterförljande. Eller så kanske vi blivit danade någon annanstans. Vilket jag är benägen att tro.

¤ En dag när min far hade gjort sitt skift i gruvan och åkt upp med den primitiva hissen, pratade han en stund med den kompis som skulle byta skift med honom. Han hejade och gick in till baracken. Tre minuter senare gick larmet i gruvan. Det visade sig att ett stort stenblock på flera ton hade lossnat från schaktets tak och krossat hans avbytare!
Så fruktansvärt det måste ha varit. Det ställe där han själv arbetat bara för några minuter sedan! Känslan kan inte ha varit behaglig att först förlora sin arbetskamrat, och sedan tänka att "Det kunde varit jag"!
Om det var den händelsen som gjorde att min far till sist valde att åka hem till sverige igen, vet jag inte. Han hade ansökt om och fått amerikanskt medborgarskap. Förmodligen var planen att han skulle stannat.

Kanske längtade han hem till sina hemtrakter, för efter cirka tio års vistelse gick färden hemåt igen. Han byggde sig ett hus i byn Arvån, som då var en livaktig by med både järnvägsstation, affär och en liten skola där jag själv gick från klass ett till klass sex. Min äldre bror hann också gå några år i Arvån.
Men husbygget blev inte lyckosamt. Strax efter att huset färdigställts utbröt en eld och huset brann ner till grunden. Extrem otur kan man tycka.

Pappa Valle tyckte om att fila på sin amerikanska när han fick tillfälle. Han tyckte det var roligt när vi barn började läsa engelska i skolan. Mindre roligt var det kanske att englandsengelskans uttal inte föll honom i smaken och att jag retade mig på hans ständiga kommentarer om detta. Trots det var engelska ett av MINA ämnen.

Mycket hände sedan i min fars och våra liv. Vid 38 års ålder gifte han sig med vår mor Ingrid Gustavsson från byn Tuvträsk utanför Lycksele, och mina två bröder och jag kom till världen med precis 6 års mellanrum. Familjen flyttade till Västmanland och tillbaka igen till Ekorrsjö efter sex års vistelse i "survästmanland" som han kallade det. Kanske var det inte så kallt och snörikt som han ville och var van. Själv minns jag med glädje somrarna hos mormor och besöken hos våra släktingar. Äpplena, päronen, kärsbären och de söta plommonen som vi nästan åt ihjäl oss av

Nej, nu gjorde jag en lätt urspårning. Förtsättningsvis är mycket av min fars göranden i Canada höljt i dunkel och kanske är det detta som gör det hela lite spännande. Vad berättade han inte och varför?
Hur som helst känner jag mer och mer att Canadaresan till Lumberton måste bli av en dag. Resesällskap tror jag mig få! Och inte behöver resan leda till något särskilt. Kanske det blir en del research, men det skulle också räcka med att få sitta på en uteservering i Lumberton och tänka att det kanske är en släkting som sitter vid bordet bredvid.

Kanske går jag fram och presenterar mig!

 

Julmust & Julöl

När advent har infunnit sig och det börjar närma sig jul drabbas jag så gott som alltid av en stark längtan. En längtan som så här års är mycket svår att ignorera, och som till sin speciellla karaktär aldrig infinner sig vid någon annan tid på året. Varför kan man undra? VARFÖR LÄNGTAR JAG ALDRIG EFTER JULÖL I JUNI? Detta kan tänkas vara en banal fråga, men är i själva verket ett djupt psykologiskt faktum som också skulle kunna översättas till andra speciella företeelser i livet. Saker som vi positivt förväntar oss blir på något sätt extra gemytliga om de uppfylls vid rätt tillfälle! Eller vad tror ni? Visst ligger det en liten sanning i det! Men HUR kan det påverka smaksinnet?

Nåja, i förrgår fick jag ett perfekt tillfälle att fira med en kall julöl. Gubben hade gått i säng. Jag satt i tv-fåtöljen med enbart ett rött blockljus tänt, en kall julöl och bara log för mig själv. Inifrån liksom, och outgrundligt svårbeskrivet.
Läst, kontrollerad och godkänd av SFF, Sveriges författarförbund! Styrelsen hade invalt mig som medlem, samt skickat välkomnande och gratulationer. Självklart blev jag glad!
Inte för att jag tror att det påverkar själva innehållet i skrivandet nämnvärt, men visst känns det fantastiskt att de tror på mig! Självklart en rejäl boost för inspirationen och viljan att skriva! Att det sedan räntar på så extremt sakta med skrivandet på grund av min dåliga rygg, är ett kroniskt faktum som jag egentligen har svårt att riktigt acceptera. Men valmöjligheten finns inte. Jag inser ju att även små insatser då och då blir till ett färdigt resultat till slut och viljan är det absolut inget fel på. Jag är ju numera min egen "slavdrivare" och kan själv bestämma och anpassa farten.
Riktigt kul kändes det också att min dotter Anna ordnade en överraskningsfest för mig till följd av detta. Visst blev jag glatt överraskad!

Här skålas det i riktig champange! Tack från hjärtat för den fina överraskningsfesten!!

Advent har varit en trevlig tid på många sätt. Vi i Sångtrutarna har sjungit julsånger på fem olika ställen och varje gång har det varit lika roligt. Roligt är det också att mina sångarvänner också i år ville sjunga min egen julsång "En stjärna stor". Kanske kommer vi att göra en inspelning av den innan nästa jul! Men allt kostar ju pengar förstås!-Så vi får se vad som sker.
Ja, vi har sjungit, ätit julgröt och skinkmackor på nästan alla ställen, blivit bjudna på kaffe och pepparkakor. Risgrynsgröt och pepparkakor smakar ju också allra bäst vid advent och jul!
Konserten i kyrkan, då vi sjöng till förmån för kvinnofridsgruppen HERA, kändes mycket meningsfull och vi hoppas att det ska bli en fortsättning också till nästa advent.

Nu ser jag fram emot en rik och stämningsfull julhelg tillsammans med mina nära och kära, konserten med Charlotte Perelli i kyrkan och mycket annat som är i antågande. Tänker också snart unna mig ett glas julmust innan det blir dags att träffa John Blund. Vem han nu är :).
Med risk för att verka tjatig! JULMUST ÄR INTE HELLER GOTT I JUNI.

En riktigt God Jul & Ett Gott Nytt År önskar jag er alla nära och långväga vänner./R-M

 

På Norrlandssparken-Tankar om ljus och mörker

I går kväll avvek jag lite ifrån allfarsvägen och gatlyktorna, samt gick några hundra meter efter den, nu i vinterkvällen, kolsvarta Bävervägen, som finns i utkanten av min hemby Abborrträsk. Vägen är en skogs och sommarstugeväg som passerar den fina Bäverån på sin väg ned mot Byskeälven. Självklart finns det, som namnet antyder, bävrar i Bäverån och fina fiskar i båda vattnen.

Nåja, för att återgå till kvällspromenaden. Jag hade med mig min älskade och mycket ändamålsenliga sparkare, som för kvällen var utrustad med en svagt lysande, borttagbar lampa. En liten men behövlig ljuspunkt i mörkret, när halvmånen precis gömt sig bakom en analkande molnbank av lågtryckskaraktär.
 
Efter en längre tids ostadig väderlek med extrem halka är våra vägar här uppe, av nöden flitigt sandade, och föret för en spark inte alltid det bästa överallt. Däremot var föret på den osandade Bävervägen alldeles förträffligt. Sparken gled fram nästan helt friktionsfritt, som en tvål i varmvatten. Kanske blir där morgondagens förmiddagspromenad! En kombinerad promenad med korta åkturer i utförsbackarna. Man blir lekfullt glad och som barn på nytt på en norrlandsspark.

Efter ett par hundra meter stannade jag, vände och släkte mitt lilla ljus, och WOW! Där var den! Den klart lysande fantastiska stjärnhimlen. Där alla stjärnorna lyste som utspridda diamanter mot den svarta evigheten. Små unika ljuspunkter som kunde stråla tack vara det omgivande mörkret.
Kanske är det så att ett alltför överdådigt, allomfattande ljus ibland bländar ögonen och hindrar oss från att klart urskilja de vackraste ljuspunkterna?
Vilket naturligtvis skulle kunna översättas till många saker i livet. Att vi exempelvis intar så många intryck i mångfalden, så mycket information i vårt överkonsumerande och överdimentionerade samhälle att vi snart inte förmår urskilja de väsentligaste delarna. De saker som är livsnödvändiga för oss själva, samhället och planeten.
Ljusets karaktär är intressant. Precis som mycket annat har ju ljus olika dignitet och karaktär, precis som mörker. Men det ena blir många gånger, i det närmaste ohanterbart utan det andra. Vem vill, bildligt talat, frivilligt gå i ett ständigt mörker och vem vill för alltid gå med det starkaste solljuset i ögonen?
Jämvikten i tillvaron är viktig!

Jämvikten på sparken är också viktig. Det är lätt att flyga på näsan om meden hugger fast i en bar fläck eller ett gruskorn. Det kan bli tvärstopp! Vilket har hänt, fast inte just denna kväll.
Jag stod kvar en stund och beundrade stjärnhimlen innan jag återvände till byvägen och gatlyktorna. Efter vägen hade en annan typ av stjärnor börjat sprida ljus i fönsterna. Inte av samma karaktär och dignitet som riktiga stjärnor, men en mysig och vacker påminnelse om julens nära ankomst.
Jag skyndade mig hem för att hinna få se ett av mina favoritprogram, "The Mentalist", med den egendomlige Patric Jane som huvudrollsfigur.
Sparken parkerades nära intill bron. Väl hemma hann jag också brygga mig en kopp blåbärste, samt skära upp en bit av jul-fruktkakan jag bakat på förmiddagen. Mycket gott vill jag lova. Kanske det är idé att skyndsamt frysa in den om den nu ska hinna vara julbröd. :)
Ljuslyktan hängdes noga tillbaka på sin plats vid hatthyllan. Också ett litet ljus kan vara bra att hitta när det behövs!

Allt går inte på räls här i världen

Ibland sätter verkligheten stopp för våra planer. Mitt i-landsproblem just nu är att jag tvingats omboka och skjuta fram min Örebroresa två dagar pga en elak urinvägsinfektion. Inget trevligt tillstånd alls, men oftast ganska lätt att åtgärda med penicillin. Jag är verkligen ingen storförbrukare av penicillin, men igår fick jag ändå ett recept. Tänker att medicinen kommande fredag ska ha verkat så pass att resan ska bli dräglig. Jag längtar ju förskräckligt efter min dotter och mitt lilla barnbarn och efter att se deras nya större lägenhet på samma våning,  i samma hus :).  Säkert blir det min uppgift att koka kaffe och fixa käk till flyttfolket, och att ibland också sköta lille Adam. Ska bli trevligt med ett "eget" rum eftersom jag oftast är oerhört lättväckt och behöver min sömn!
 
Nåja, att allt inte går på räls eller ens ska gå på räls, verkar vara ett påstående som regeringen tagit fasta på. Hur kan de satsa så lite på järnvägen i nya budgeten? Norrbothniabanan? Det är för mig en stor gåta med tanke på hur kommunikationerna efter järnvägen ändå (inte) har fungerat tillfredsställande. Verkligen inte! Lever de i en annan värld? Eller har de helt enkelt inget ansvar när det gäller kommunikation och miljö?? Eller är det bara storstadsområdena som gäller?
Ibland undrar jag hur många aktier "överheten" har i olje och lastbilsindustrin?? Är det inte en berättigad undran med tanke på deras handlande? Att hela tiden säga en sak men göra något annat verkar vara deras strategi att klara sig kvar i maktens centrum.

Glädjande är att Arvidsjaur kommun börjat verka för att återinrätta tvärbanan mellan Arvidsjaur och Jörn. Att de ska försöka få till stånd en provteststräcka för att testa nya tåg och vagnar. Verkligen behövligt och intressant. Vi har ju den snö och det klimat som tågen behöver testas i. Hoppas att det blir verklighet och att det också kommer till stånd en daglig personvagn och att den också får stanna i Abborrträsk. Ljuva tanke!
Hoppas att den idén "går på räls" och blir verklighet.

"Utsikt från korpberget"

Betraktelse och bilder från fornlämningsutställningen och Skogsmuseet i Lycksele.

Den monter på skogsmuséet där man visar fornlämningar som hittats vid utgrävningar i trakten.

Eftersom en del av handlingen i uppföljaren till min spänningsroman "Alternativt Eden" (förutom fortsättningsvis på Tjärnheden och i Abborrträsk) kommer att ske på vid Stöttingfjället och vid fiktiva framtida utgrävningar på Gammplatsen, gjorde jag ett besök också till utställningen av fornlämningar på Skogsmuseét. Det var mycket intressant och gav mig också fler ideér till mitt skrivande. Jag fick tillåtelse att fotografera den fina utställningen.

Kartan visar var i kommunen man upptäckt hällmålningar, samt de pilspetsar som hittats i närheten. Den ena platsen är i Bratten vid Öreälven och den andra vid korpberget i Lycksele. Nästa sommar eller under senhösten i år kommer jag att göra ett besök även i Bratten. (För övrigt en grannby till Tuvträsk, där min mor föddes och växte upp). Om snön låter vänta på sig blir det kanske ett besök. Det är fascinerande att se konstverk som nästan är 2000 år gamla.  Säkert finns det fler som hittats och många som ännu inte upptäckts. Man uppmanas att titta efter röda formationer på hällar och stenar. Intressant! Färgen som människorna målade med är en blandningen av järnoxidsand och äggula. Pigmentet kan hittas vid kanten av myrar och myr-vattendrag. Nog känns det märkligt att målningarna har bevarats så länge!

Antalet pilspetsar är slående! Inga automatvapen där inte. Säkert fick de hålla på i flera dagar ibland innan de hade möjlighet att döda ett djur.

Ja, älgåtgången påverkade också de människor som levde för 1800 år sedan. Säkert betydligt mer än för dagens jägare som inte är lika beroende av köttet till sin överlevnad.

Forntidsutställningen och resten av skogsmuseét är definitivt värt ett besök, och hela kulturområdet Gammplatsen är ett fint vandrings och utflyktsmål. Kanske behövs fler än en dag för att besöka och upptäcka allt som finns att se. Jag har naturligtvis besökt olika platser i flera omgångar, eftersom det ofta är svårt att smälta allt direkt. Och ibland uppkommer nya tankar och ideér som måste bekräftas eller undersökas. Det finns ju turlikt nog, nästan alltid nya saker att utforska.

"Utsikt från korpberget"

Betraktelse och bilder från min research på Korpberget i Lycksele.

(Jag står på en av bergets toppar. I bakgrunden hotell Lappland, bron över Umeälven och lasarettet.)

Den andra boken i min spänningsromanserie (trilogi) har fått namnet, "Utsikt från korpberget". Handlingen kommer att som inledning och avslutning utspela sig just på Korpberget i Lycksele, vid smältströmmen och stenhavet som då gick ända upp till Lycksele och inlandet.
Därefter hoppar händelserna fram till Erik Degerman och hans familj i Abborrträsk (ca. 2030) och deras arbete i miljöforskningsstationen på dödisområdet Tjärnheden. (världens största dödisområde). Till deras speciella dotter Eva och hennes otroliga äventyr som inhoppande feriearbetare vid arkeologiska utgrävningar på Gammplatsen i Lycksele. Vad hittar de!?

Jag har gjort ett antal utflykter till flera områden i Lycksele där några episoder av den fiktiva berättelsen ska utspela sig, samt rekat, fotograferat och försökt "känna in" berättelsen. Jag har skrivit ett kort inlägg om Altarliden (fd. ättestupa och i gammal tro, ett heligt berg) och nu är det Korpbergets tur.

Det finns en gammal sägen om hur namnet på detta solida stenberg kom till. Sant eller inte?
"En mycket storvuxen samekvinna dog på berget och lämnades kvar där medan de andra i familjen skulle ordna med gravhölje och transport. Under tiden blev hon uppäten av en flock hungriga korpar. När de andra åtevände fanns bara skellettet kvar".
Ja, huga ligen, som vi säger här uppe i norr. Inget trevligt öde precis! Om det nu är sant?

(Korpberget strax till vänster om superfina Hotell Lappland. Här kan man se det riktiga stupet ned mot Umeälven. Och platsen för hällmålningen (Älgen). Det ljusa partiet längst ned mellan träden.)

När man går på ett stort stenberg där ingenting nämnvärt förändrats (förutom mänsklig påverkan) på många tusen år, får man en känsla av stabilitet och av tidlöshet. Kanske kan man säga att Korpbergets eget tidsperspektiv är lååååååååångsaaaaaamt. Och visst kan jag förstå att folk förr i tiden kunde känna sig bergtagna, av något oförklarligt eller av en oförklarlig sinnesstämning, som nog kan infinna sig ibland om vi ger oss tid att känna och tänka efter. Man vill bara sitta kvar och se på utsikten! Vet inte varför jag kommer att tänka på Beatleslåten, Fool on the hill :).
Vi människor prioriterar allt för ofta mängden intryck i stället för djup och kvalitet. Nåja! Det är ju lätt att bli berg(be)tagen av den fina utsikten och av den stabila känslan av att gå på ett uråldrigt stenberg.

(Hällmålning ifrån stenåldern. En älg målad med en blandning av röd järnoxid-sand och äggula.)

Det finns fynd vid korpberget från stenåldern i form av knivspetsar o dyl. Den väl bevarade hällmålningen är intressant att se. Det finns fler mindre tydliga i området. Min svägerska Lena och jag tyckte oss se också en bock, stenget eller dyl på en av stenväggarna. Kanske vi har upptäckt en till hällmålning!? Hon ska kolla upp med folk på Gammplatsen. Intressant!

(Del av vägen upp till bergstoppen)

Lycksele kommun har gjort trappavsatser med platåer emellan där man kan sitta och pusta ut emellanåt. Här ser man stentrappan med räcket, samt med lite fantasi också "jättarnas stora trappsteg" ovanför :)
Efter hela bergets kant har kommunen också satt ett stabilt räcke vid stupet mot älven. Känns tryggt för den som vill ut på kanten och titta ned eller för den som vill fotografera branten.

(Utsikten mot Stora bron och lasarettet)

Jag hade trevliga dagar i Lycksele, mycket tack vare mina fina släktingar, som också vandrat och resonerat tillsammans med mig. Det är alltid bra att stöta och blöta motiv och funderingar med någon. Kanske jag åker ned till min barndomsstad igen lite längre fram i höst för mera rekande.

Nästa färd blir till Örebro i slutet av september, men det har inget med mitt skrivande att göra. Där ska jag "bara rå om" min dotter och mormors älskling Adam som nu snart är sex månader. Säkert blir det många promenader och någon brunch på fröken Larssons nyöppnade café.
Jag ska också innan dess försöka hinna med att spela in en sång som jag skrivit till mitt barnbarn. (Text finns på POESI). Självklart heter den "Adams sång".
Längtar dit! Kram R-M

 

Det är stort att få vara människa! Men visst ska vi också vara medmänniskor!

När jag senast hörde på nyheterna om den tågbana i stockholm som har förfallit så till den grad att det snart innebär risk för liv och hälsa att resa efter den, då börjar jag allt mer undra över hur det verkligen står till i vårt fina land. Hur många järnvägssträckor är i liknande skick? OCH hur stor ska nedrustningen av kommunikationer, social välfärd, arbetsrätt osv. behöva bli i Sverige innan vi medborgare på allvar börjar reagera? Skulle det inte satsas på järnvägen av miljöskäl?

Det är inget fel på att vara individualist, men den egocentriska trend som nu verkar vara så populär och inne hos regeringspartierna är som jag ser det, en fara för samhället och etiskt fel. Visst måste vi tillsammans kunna bidra till vårt gemensamma, och då går det inte att bara sänka skatter och låta alla övervinster gå till privata storkapitalister. DE PENGARNA BEHÖVS I SAMHÄLLSBYGGET!!

Jag vill starkt påpeka att jag verkligen inte är emot privata satsningar och företagaranda, men deras mål är inte i första hand att vara vara "socialarbetare", utan att med svett och möda försöka få företaget att gå ihop och löna sig så pass att anställda och de själva kan få en dräglig lön och anstälningstrugghet. Jag har själv varit företagare i två omgångar.

Men de grundläggande gemensamma intressena ska inte vara privata, utan skötas i gemenskapens anda, med allvar och medkänsla om ALLA medborgare.

Nu vet jag att jag hårddrar det en smula, men för mitt inre öga ser jag en karikatyr över ett framtida egosamhälle där en förtvivlad människa står med verktyg i handen och försöker laga "sin egen järnvägssträcka", sätta kanylen i sig själv eller "ve och fasa" hålla reda på sig själv på åldringsboendet när seniliteten tagit över hand. :) Galghumor!

Nej egoism och individualitet fungerar inte som grundidé för ett etiskt, medmänskligt och fungerande samhällsbyggande. Bara då om man verkligen vill ha stora klasskillnader i välfärden och inte bryr sig om dessa många som inte har råd att köpa sig vård osv. OCH vi kan inte var och en bygga vår egen säkra järnvägssträcka!

En nedrustning av gemenskapsprincipen är dålig! För de flesta av oss är livet inte i längden, bara ungdom, hälsa och (bildligt talat) snabbt farbara färdvägar!

Det är stort att få vara människa, men kanske ändå större att också vara medmänniska!

 

Dagbok från min Stipendievistelse i konstnärshemmet Tuggengården.

Torsdag 20/6 2013

 

(Jag med nybunden midsommarkrans på Tuggengårdens trappa)

Jag hade glädjen att i sommar få ett stipendium genom NFC (Norrländskt Författarcentrum), och bestämde att nyttja det över midsommarveckan. Stipendiet var för rekreation och skrivro, och det var väl behövligt. Ett miljöbyte ger nästan alltid en extra kick åt inspirationen. 
Tanken att vistas i den vackra miljön på Tuggengården just över midsommar, var extra lockande, och jag var också spänd på att se hur mycket jag mindes om gården från några tidigare vistelser i barndomen. Var på besök i femårsåldern med mina föräldrar, men också vid en auktion några år senare.

Två dagar innan jag åkte iväg blev jag uppringd av Radio P4 Västerbotten som ville ha en intervju med mig i direktsändning. Nervöst men mycket roligt! (går att lyssna på i repris på webben. 18/6 i morgonprogramment P4 Västerbotten. kl. 7.45). De bad också om att få återkomma om en senare intervju. Självklart ska de få det. Det är ju en bra reklam för mina böcker och mitt skrivande, som naturligtvis landar mycket fint.

Efter att ha åkt i regn hela vägen från Abborrträsk, så anlände jag till Tuggengården vid elvatiden. I köket väntade ett mycket trevligt mottagande av Elisabeth Lindgren, som bjöd på nybryggt kaffe och smörgåsar. Efter fikat visade hon mig runt i den pampiga byggnaden. Intrycket var överväldigande. Vilken inspirerande konstnärlighet Olle besatte och vilket fantastiskt mångomfattande arbete föreningen "Olle Blombergs vänner" lägger ned i huset och trädgården. 
Olle Blomberg är en känd Lyckselekonstnär som donerat konstnärshemmet till Lycksele kommun. Stiftelsen heter "Herta och Olle Blombergs stiftelse". 
Den första eftermiddagen gick åt till att insupa miljön, att bädda sängar och invänta min käre man, som skulle komma på kvällen. Jag tog min dagliga ryggsträckartimme och somnade en stund som vanligt. 
Därefter passade jag på att klinka lite på pianot. Det hade en fin klang, men var aningen ostämt. Tur att gamla pianon sjunker någorlunda jämt.  

På eftermiddagen träffade jag lite senare en alldeles riktig hustomte som hette Nicke. Nicke var en av de närmsta grannarna och höll på att riva ett litet garage utanför Tuggengården. En mycket trevlig och pratsam man som länge bott i Tuggensele.

Bill anlände vid sjutiden och vi hade en lugn kväll. Ganska trötta gick vi och lade oss tidigt.

(Träffade en mycket trevlig och flitig "hustomte" som hette Nicke. Han och flera andra i föreningen "Olle Blombergs vänner", lägger ned mycket energi och arbete på Tuggengården)

Fredag-Midsommarafton

 

(Bill sitter i en av de trevliga trädgårdsgrupperna och synar sin fiskeutrustning. Tyvärr blev det regnväder)

Jag steg upp före min man och passade på att brygga morgonens första kaffekopp, samt skriva en stund medan jag väntade på "sjusovaren". Efter frukosten tog vi en morgonpromenad, och fram emot kvällen en biltur efter småvägarna i trakten. Vi hittade en knappt körbar väg som tog oss ända ned till älvstranden, och såg en ensam fiskare som stod i en gummibåt mitt ute i älven. Också ett trevligt sätt att fira midsommar på. Säkert myggfritt!

Längst den lilla byvägen växte högt blåbärsris och midsommarblomster. Vi passade på att plocka med oss några stora buketter, som jag senare band en stor midsommarkrans av,  och satte på den stora, vackert målade porten.
Vi åt en god middag och slappade sedan resten av kvällen. Passade då också på att läsa en del av den omfattande dokumentation som finns om Olle Blomberg. Dokumentation i form av hans egna anteckningar, diskussionsbrev, tidningsreportage mm. Han var känd som mycket debattvillig och samhällsengagerad, bl.a när det gällde utbyggnaden av Tuggenforsen och den tilltänkta exploateringen av Vindelälven. Som tur är fick vindelälven fortsätta att rinna fritt!

(Kransen sitter på den vackra porten)

Lördag-Midsommardagen

( Den stenbumling som sägs ha stått mitt i Tuggenforsen före utbyggnaden av kraftverket och som ska ha delat vattnet mitt i strömmen. Olle Blomberg lät flytta den till sin trädgård.)

Med morgonens kaffe och macka satte jag mig i en av soffgrupperna och fick inspiration till att skriva en dikt. Den heter "En outsinlig källa" och blev senare publicerad i Västerbottens Folkblad tillsammans med reportaget om gården och stipendiet. Vi tog en morgonpromenad i uppförsbacken mot Umevägen, gick ned till älven och hade sedan ett uppskattat utförlut på vägen tillbaka.
Jag skissade upp ett trädgårdsmotiv från trädgården och målade "grunden" för att sedan kunna göra den klar hemma. Kul att ha målat i Olle Blombergs hus! Motivet är den sten som sägs ha delat strömfåran i Tuggenforsen före utbyggnaden. Olle lät frakta upp den stora stenen till sin gårdsplan!.

Fick middagsgäster mot kvällskanten av mina bröder Jan-Erland och Lars-Åke, min svägerska Lena och brorssonen Viktor. Hunden Ozzy fick stanna i bilen. Hundar får inte vistas i huset pga. allergirisken hos besökarna.
Vi hade en mycket trevlig kväll med god mat, mycket prat och skratt och eftersom "salen" i huset är utrustad med ett fint klingande piano, så blev vi också underhållna av mina proffsiga släktingar. Lars-Åke gjorde en mycket fin tolkning av Astrid Lindgrens "Fattig bonddräng", som han också bl a ska sjunga på spelmansstämman i Abborrträsk. Lena är ju en utmärkt accompanjatör. Vi sjöng en bra stund innan det blev efterrätt. Vispgrädde och fruktsallad med jordgubbar, honungsmelon och persika.

( I salen på Tuggengården sjunger broder Lars "Fattig bonddräng", till Lenas fina pianokomp.) 

Söndag

Tidigt på söndagsförmiddagen ringde den mycket trevliga reportern Maria från Västerbottens Folkblad, som undrade om hon fick komma och göra ett reportage. Självklart fick hon göra det.:)
Vi träffades senare på dagen och satte oss i en av trädgårdsgrupperna. Min behändige man Bill kom ut med en kaffebricka. Maria och jag samtalade om böckerna, diktsamlingarna och den kommande boken "Utsikt från korpberget", som är den andra boken i min tänkta trilogi. Maria var nyinflyttad och jag berättade att korpberget är klippan där Hotell Lappland står stiligt placerat, vid Umeälven och Stora bron i Lycksele.
Maria frågade och fotograferade och sedan gick vi in i huset och hon tog fler bilder. Reportaget publicerades tisd. 25 juni i VF. Tack Maria för ett fint reportage!!

På eftermiddagen åkte vi till Lyckan för att min travintresserade man skulle få se på V 75. Passade på att ta min dagliga ryggsträckartimme på brorsans bäddsoffa. Somnade som vanligt! Vi åt middag och sedan åkte Bill hem till Abborrträsk. Stannade hos broder Jan och såg tv en stund.

Ja, då var frågan. Hur skulle det kännas att återvända ensam "hem" till det stora huset, utan min man. Faktum är att det gick riktigt bra. Jag hade hela tiden en känsla av att vara välkommen! Ett relativt "snällt" hus. Jag är inte speciellt mörkrädd, men sanningsenligt så sov aningen bättre när gubben var kvar.

Nåja, jag satt uppe en stund och skrev, samt unnade mig ett glas rödvin av det goda "Lindemans" som svägerskan haft med till midsommardagsmiddagen. En trevlig kväll också som solokvist. :)

Måndag

(Lämningar efter den första kyrkan som byggdes på gammplatsen i Lycksele)

Delar av handlingen i min nya bok "Utsikt från korpberget" kommer att utspela sig i gruvområdet uppe vid Stöttingfjäll, samt på kulturområdet Gammplatsen. Därför blev det också en del research där. Mina böcker finns också där till försäljning på Ruselegårdens lunch-café.

Jag hade stämt träff med min svägerska Lena på förmiddagen, och hon följde mig till kulturområdet Gammplatsen för att gå runt en stund och reka, samt fotografera olika intressanta motiv. Det slog mig hur lummigt och grönt det är på udden. Där fanns många olika sommarblommor, men också flera lite ovanligare som pyrola och den större förgätmigejen. Vi såg konturer efter grunderna till husen i det gamla Lycksele. Gammplatsen var ju den plats där det tidiga Lycksele började, som bo och handelsplats. Där fanns också lämningar efter Lyckseles två första kyrkor. I viken fanns också vid den tiden en båthamn. När inga vägar fanns, så fanns ju ändå Blå vägen i form av Umeälven. Undrar hur de tog sig förbi de många forsarna? En vådlig färd kan jag tänka! Bara i Lyckseletrakten fanns Bålforsen, Hällforsen och Tuggenforsen. De är alla utbyggda idag, tämjda och Umeälven är nu ett betydligt lugnare vatten. 
Vi gick också en kort sväng till utgrävningsplatsen bortom bron. Övervuxet, men i tidskrifter finns en del intressanta fynd dokumenterade.

Åkte till Tuggengården och antecknade en del för kommande behov. Sov sedan lääänge !!. Skönt och behövligt! Var bjuden på middag till bror och svägerska på kvällen. En mycket god middag och kvällen blev mycket sen. "Som vanligt" avslutades kvällen med musik och sång. Lars-Åke och jag sjöng tvåstämmigt "You got a friend" som vi också tänker framföra på spelmansstämman i Abborrträsk. "Lätt" när man blir kompad av en så proffsig pianist och musikant som Lena. Kvällen blev sen och jag sov över i Furuvik.

Inskription som hittats på platsen. "Gräset torkar bort, blomstret förvissnar. Men vår Guds ord förblifer evinnerligen".

Tisdag

(Gammal kulturros och förgätmigej längst stigen på Gammplatsudden)

Skrev en stund på morgonen, tog det lugnt och väntade på Jan-Erland. Han skulle följa mig på sommarens nostalgitripp till min barndoms trakter i Ekorrträsk och Ekorrsjö. Där såg det ut ungefär som förra sommaren. Kråkslottet uppe på backen blir mer och mer förfallet trots många avbytta ägare. Kanske inser de ganska snart att det är ett hopplöst fall. Bättre om blixten fick slå ned :). Åkte förbi långtjärnen där vi brukade fiska som barn. Tjärnen är ett par kilometer lång, men mycket smal. Många gäddor som slet av linan och MÅNGA borttappade drag. En stor förlust på den tiden när man som barn inte hade samma tillgång till fiskesaker som nu. Minns särskilt en gång när jag från mitten av tjärnen råkade kasta draget över till andra sidan. Naturligtvis fastnade det. Snyftande fick jag gå hela vägen runt för att lösgöra mitt nya fina fiskedrag!! Nu skulle jag knappast ens tänka tanken på den vandringen.

Janne och jag stannade till hos kusinen Erik Linder, som fortfarande bor kvar i byn. Vi drack kaffe och hade en trevlig pratstund. Han visade hur fint han byggt ut och om huset. I det huset har jag i barndomen ätit många goda paltar.

Efter "hemkomsten" träffade jag Elisabeth Lindgren som tagit emot en grupp pensionerade lärare i stora salen. Jag blev bjuden på verkligt goda hallonbakelser och kaffe. Gott!

Åt lunch på Lappkåtan med Janne och träffade Arvidsjaurbor.
När jag återvände till Tuggengården på eftermiddagen blev det en stunds poesiskrivande. Det är både avkopplande och rogivande. Snabba resultat om man jämför med lååångtidsprojekten som böckerna är. Men båda är lika intressanta att hålla på med. Det blev en sen kväll med många anteckningar och sammanfattningar.

Onsdag

Ett lätt vemod infann sig eftersom det var sista dagen av min vistelse i Tuggengården. Men jag hade fullt upp med att städa ut mig och packa ihop mina saker, så förmiddagen gick fort. Lunchen var mycket enkel i form av spagetti och smör. Inte det mest kulinariska, men det var vad jag hade kvar i matväg. Gick sedan över till grannarna, "hustomtarna" Dafors och blev bjuden på kaffe och kakor på deras stora, trevliga veranda. Frun hade mycket intressant att berätta om Olle Blomberg. Hur han varit som konstnär och människa. Samt om motiven i en del av hans målningar. Mycket spännande att höra. Tack för det!

 

(Infarten genom grinden till trädgården och huset. Min lilla SZARA pryder parkeringen :)

Vid ettiden körde jag hem till Abborrträsk. Jag hade gärna stannat nån dag till, men skulle följa min man till lasarettet i Sunderbyn på torsdagen. Väl hemma tog jag min ryggsträckare och sov i 1,5 timme! Skönt!
Jag känner mig mycket glad och nöjd över min vistelse på Tuggengården. Veckan har gett mig en inspirationskick och lite mer vilja att fortsätta skriva. Sedan är det ju inte helt fel med den publicitet jag fått på grund av detta!:) Ett fint reportage i Västerbottens Folkblad och två! intervjuer i Radio P4 Västerbotten. Kanoon! Längtar nästan tillbaka! Kanske blir mitt nästa boksläpp i fina Lycksele?

Ett varmt tack till NFC och till föreningen "Olle Blombergsvänner" som gjort detta möjligt.
Nu längtar jag nästan till hösten och den dagliga skrivstunden, men först ska jag ha en underbar sommar med nära och kära. Med nytillskottet i familjen, mitt lilla barnbarn Adam och hans föräldrar m fl.

Måndag 1/7 ringde P4 Västerbotten igen (morgonprogrammet)! Går att lyssna på i repris på webben. Tidpunkten är 7.36. Tyckte jag lyckades riktigt bra att göra reklam för Tuggengården och min kommande bok "Utsikt från Korpberget".
Ha en riktigt skön sommar alla ni! Kram <3 /R-M

 

Den sommaren jag mötte Elvis Presley

Många säger sig ha träffat på Elvis Presley när han vandrat omkring i Memphis eller på andra välbekanta ställen. Därför kändes det helt legitimt för mig att berätta om den gången också jag mötte den store idolen. På en helt oväntad plats i Sverige.

Jag hade hyrt en liten skrivarstuga på västkusten. Detta för att få ett välbehövligt miljöbyte, och för att förhoppningsvis kunna sätta lite fart på inspirationen och kreativiteten. Idétorkan var sedan en längre tid ett plågsamt, näst intill oöverkomligt tillstånd.

Efter att ha kört hela natten ifrån Abborrträsk och sovit några oroliga timmar under dagen, intog jag en mycket spartansk middag och gick sedan ned till stranden för att insupa atmosfären och njuta av den milda sommarvinden som drog in ifrån havet.
Kvällen var ljummen och solen behagligt rödaktig vid horisonten. Inte en människa syntes till. Jag tänkte att de flesta nog satt hemma framför sina datorer eller tv-apparater, och därför gick miste om denna undersköna kväll. Jag satt en lång stund i djupa tankar om livet, kärleken och döden. Svindlande tankar som ibland infinner sig vid meditativa tillstånd, på vackra platser som denna sandstrand i solnedgången. Himlen och havsspeglingen sprakade i de mest överjordiskt vackra nyanser och blomdoften gjorde svepande attacker med sin sötma.

Men också det allra vackraste och behagligaste kan vara tröttsamt i längden när man måste njuta det helt ensam, så efter en stund började jag smått ångra tilltaget att helt allena åka så långt bara för ett miljöbyte. Jag började tänka att miljöbyte kan jag också få direkt utanför skrivarlyan, husknuten och Abborrträsk. Vid havsbadet i Piteå, i Gallejaur eller varför inte i Grundträsk. Redan första kvällen längtade jag hem, efter min lilla gubbe och min egen välbekanta, sköna säng.
Trött av alla intryck och med ett tilltagande lätt missmod lät jag blicken glida ut över den lätt krusade vattenytan, bort mot den röda horisonten och havets fantasieggande storhet.
Mina ögon fastnade så småningom på en liten svart prick, som tycktes röra på sig och komma allt närmare. Efter några minuter började pricken mer och mer likna en liten båt. Och visst var det en båt! En liten roddbåt med en ensam, enträgen roddare som närmade sig med obeskrivlig fart. Snart skulle den styra mot land på den plats där jag satt. Men vem rodde omkring på havet så här dags? Förundrad satt jag kvar och iakttog mannen när han med ryggen vänd emot mig, hastigt drog upp den lilla båten på land. Han kom emot mig, satte sig helt nära och tog av sig ett par tjocka solglasögon, samt såg på mig under långa, mörka ögonfransar.
 "Are you lonesome tonight"?
Elivis! Elvis Presley!? Jag kunde knappt tro mina ögon. Här satt The King i egen hög person och undrade om jag var ensam i kväll. Rösten svek mig förstås och jag kunde bara häpet nicka. I nästa stund greps jag av en ängslig undran. Är inte Elvis död? Han blev ju sjuk och ..., men några påstår sig ju ha sett honom vandrande omkring på olika platser?
Nästan som om han läst mina tankar, sa han med sin djupa, fantastiska röst.
 "I´m walking in Memphis"!
 "Ja, det är klart", stammade jag fram. "Du går omkring i Memphis", men vad gör du här på västkusten i Sverige.
 "I heard a sweet voice calling".
 "Jasså! Hörde du det? Jag är helt oskyldig! Du måste ha navigerat fel. Jag har suttit här alldeles tyst och mediterat en stund för mig själv".
 "Edge of reality".
 "Jaha, menar du att meditation är på gränsen till verklighetsflykt"?
Han drog fingrarna igenom den världsberömda brylkrämskalufsen, lutade huvudet mot sina uppdragna knän och grymtade, nästan ohörbart.
 "I asked the Lord".
 "Ja, det kan man ju också göra, sa jag. Jag ser inget motsatsförhållande i det".

Efter en stunds ömsesidig tystnad då bara vågornas skvalpande hördes, började jag komma in en sorts tilltagande overklighetskänsla. Mannen bredvid mig såg onaturligt blek ut, ja nästan genomskinlig där han satt. Jag kände mig tvungen att fråga.
 "Hur mår du egentligen"?
Han lyfte huvudet från knäna och såg på mig med glasartad blick.
 "So high!, so high"!
 "Ja, jag har ju hört talas om dina problem, men hur kommer det sig att du fortfarande ..."
I själva verket tänkte jag, "Om han är död? Hur kan han då fortfarande ha problem med droger? Inte ska väl sådana problem följa med till andra sidan? Eller?
 "I´m bringing it back"!
 "Okey! Du hämtade lite när du ändå kom förbi. Men jag läste någonstans att du hade förlorat en stor summa pengar. Kanske blev det för mycket av det goda? Eller onda?
 "Viva Las Vegas! Viva Las Vegas!
 "Vet inte riktigt om jag kan hålla med dig där. Spelhålor är väl inte de hälsosammaste platserna här i världen, om man vill behålla pengar och förstånd"!
 "Fool, fool, fool"!
 Jag märkte nu en viss irritation i kungens röst. Kanske gillade han inte min lätta kritik. Men visst måste man väl ändå få uttrycka sin åsikt! Oavsett om man konverserar med en världsberömd rockkung eller inte.
Elvis började nu vrida sig konstigt och svänga runt sina armar i tvära krumbukter.
 "Scratch my back"! Han kastade en uppmanande blick på mig.
 "Jaha", tänkte jag. "Ska jag nu vara någon sorts betjänt, tror han"?
 "Varför vill du det", undrade jag. Och det for en rysning igenom mitt huvud att "Tänk om fingrarna far rakt igenom honom om jag försöker? Det blir olustigt värre"!
 "Ants in my pants"!
 "Men jag kan inte se några myror alls. Inte på din rygg och inga i sanden heller. Var kan du ha fått dem ifrån"?
 "Blue Hawai"!
 "Ja, du kan ha fått med dem därifrån. På den stranden finns det säkert myror"!
Jag ställde mig bakom hans rygg och tänkte att osynliga myror från Hawai nog inte skulle kunna krypa över på mig. Nervöst och försiktigt förde jag fingrarna allt närmare hans rygg. Men tvekade en aning innan fingertopparna skulle röra vid den genomskinliga huden. Ett visst motstånd och ett lätt pirrande kändes, som av att nudda en svagströmsledning. Kanske var han ändå ett spöke! Ett vilsekommet, irrande spöke och jag började känna en viss medömkan. Kanske är det inte så roligt att vandra omkring som en levande legend!
Jag försökte trösta och började mycket försiktigt klia den store på ryggen.
 "I can help"! sa jag med min mildaste röst. Men till min stora förvåning, reste sig Elvis tvärt upp och skrek med dånande röst.
 "I can help"! Ögonen lyste av förtrytelse och jag drog mig några steg tillbaka. Han fäktade med armarna, pekade intensivt på sig själv, samt upprepade gång på gång. "I can help! I CAN HELP"!
 "Okey, OKEY! förlåt mig! Det var ju din replik!
"Herre Gud", tänkte jag. "Hur lättretad får man vara"? Kanske har han inget vidare ordförråd eller så börjar han bli lite senil. Få se nu! Han borde börja närma sig de åttio.
The King satte sig tillbaka på sanden, men började genast riva av sig sina skor. Han slungade skor och strumpor rakt ut i vattnet och borrade med välbehag ner tårna i sanden.
 "Blessed Jesus", suckade han.
 "Ja, det är skönt att vara barfota", sa jag. "Men ska du inte ta hand om skorna innan de flyter iväg och försvinner"!
 "Blue Suede Shoes"!
 "Jag kan verkligen förstå om du är trött på dem, men du har väl inget annat par med dig".
 "A little less conversation", stönade han.
 "Ja, gärna för mig! Jag börjar bli lite trött, så jag tänker gå upp till mig nu. Du kan ju sitta kvar här en stund, eller börja ro hemåt mot Amerika igen"!
Elvis vände sig sakta mot mig med den berömda läppen något uppdragen. Det liksom sprakade om honom när han sa med beslöjad röst.
 "I need your love tonight"!
Det kändes som om hjärtat hoppade till av förskräckelse. Med ett spöke! Nej, det går absolut inte! Inte ens om han varit riktigt levande!
 "I got my mojo working"!
 "Det tror jag säkert, men jag tror ändå inte att ..."
 "It´s now or never"!
 "Jag är ledsen, men det måste nog bli aldrig i så fall"!
Nu började Elvis låta irriterad och han höjde rösten till ett crescendo.
 "Do you know who I am"?
 "Självklart vet jag det", utbrast jag förnärmat.
 "I am a browneyed handsome man"!
 "Så vacker vet jag då inte. Kanske du har varit det en gång i tiden. Men vet du vem JAG är"!
Elvis såg på mig som om jag inte var riktigt klok och utbrast med rösten full av hån.
 "You ein´t nothing but a hounddog"!
 "Så du tycker det! Det är helt okey för mig. Du är ju verkligen inte så inspirerande själv, om jag får säga vad jag tycker"!
En tilltagande nervös ilska började pyra i mig, och jag reste mig upp för att gå tillbaka till stugan. Inte tänkte jag sitta kvar och låta mig förolämpas. Inte ens av Elvis Presley!
Jag gick några steg, men vände mig sedan om för att få se hur det liksom gnistrade och sprakade om honom där han stod och till synes inte kunde röra sig ur fläcken.
 "Snälla vän! Det är nog meningen att du ska ro tillbaka hem nu", sa jag mycket lättad. "Kan du inte höra den ljuva rösten kalla"?
Elvis gestalt verkade komma i ett sorts upplösningstillstånd, men efter en stund såg det ut som om han lyckades lugna ned sig och samla ihop sina energier.
 "Come what may", sa han.
 "Bra inställning! Hälsa till Memphis! Kanske ses vi där nån gång".
 "I´m movin on"!
 "Ha en trevlig resa"!
I nästa stund liksom flög han ned i båten, och försvann med en förfärligt obeskrivlig hastighet över havet.
Tills den lilla pricken krymte bort mot solnedgången och försvann.

Efter en orolig natt med en märklig klåda på händerna och armarna, packade jag bilen. Jag köpte alsolsprit i Halmstad och körde sedan raka vägen hem. Ville inte riskera några fler märkliga sammanträffanden på stranden. Men vilken strand på västkusten det var, vill jag inte berätta. Kanske stranden då blir full med hängivna Elvisfans, och det känns inte så lämpligt. Eller? Jag vill gärna bespara dem ett eventuellt möte. Därför behåller jag den hemligheten för mig själv.

Så gick det alltså till när jag för ett antal år sedan mötte den ständigt vandrande Elvis Presley. Hoppas att han hädanefter stannar i Memphis! Jag är inte säker på att jag vill möta honom igen! Däremot spelar jag gärna hans låtar! Tyvärr hade jag ingen kamera med mig! :)

¤¤ Jag brukar säga att "en betydande del av fascinationen med att skriva, är att man i stort sett kan få vad som helst att hända, och detta är väl ett bra exempel på det.
Ha en trevlig sommar alla, och var lite försiktiga om ni tänker sitta ensam på en sandstrand vid solnedgången. Vad som helst kan hända! :) :)

Växthus i djupsnö.

Ja, kanske är titeln lite väl pessimistiskt formulerad. Men med tanke på hur vädret ser ut för tillfället och hur det verkar ska bli för en avsevärd tid framöver, så känns den ändå relevant. Snötäcket ligger stadigt på plats med sina 90 cm och i luften yr lätta, kalla flingor omkring, som en påminnelse om de breddgrader som vi faktiskt bor på. Tur då att jag kan tänka på våren och planera för den, åtminstone i huvudets kontor. I detta kontor där olika planer och idéer ligger utspridda i ett lätt virrvarr av önskningar och drömmar, ligger ritningen på ett växthus ändå bland de övre skikten i röran.

Ja, jag tänkte mig att äntligen få tillstånd ett litet växthus på vår gamla, soliga hustomt i byn. Där vårt gamla Älvsbyhus stod. Det hus som vi blev tvungna att överge på grund av mögelskada, men som vi ändå fick sålt och bortforslat. Tack och lov! Helt kal och öde ligger tomten i väntan på att bli tagen om hand. Kanske ett litet växthus ändå inte fyller upp det påståendet, men det blir ju ändå något! :)  Nära ligger tomten också. Snett mitt emot vårt nuvarande hus.
 
Men växthus förresten! Kanske är den benämningen också att ta i. Jag tänkte mig att gjuta fast fyra stolpar i cement som hörn, och sedan köpa genomskinlig byggplast till väggar och tak och sedan skjuta fast plasten med häftpistol? Bara det håller för vindarna! Det slutliga resultatet beror helt och hållet på vilken hjälp av man och broder som jag lyckas mobilisera under våren. Jag måste då tillägga att min käre gubbe inte alltid är så entusiastisk över mina idéer. Tror mer då på broder Jan! Han hjälper mig säkert om jag sedan lagar en god middag som belöning!

Nåja, Plasten måste sedan plockas ned på hösten på grund av de tunga snömängder vi alltid får på vintrarna, men som vanligt är utsidan mindre viktig än insidan. Jag tänker mig hur det ska växa och grönska där inne av blommor och grönt. :) Hur jag sitter i en solstol utanför och riktigt "hör" hur det växer och prunkar. Jag har dessutom lovat min dotter hemodlade grönsaker när de kommer upp i juli! Kanske mycket lovat! Jag hoppas bara att kommande sommar ska bli betydligt varmare och behagligare än den föregående. Om sommaren blir varm och vacker kommer mina kryddväxter, salladen, sockerärtorna mm. att trivas där inne i plasthuset och vi får ekologiskt odlade grönsaker och likaså egna kryddor. En mängd kryddor som kan räcka hela vintern, då i torkat tillstånd förstås. Mycket gott till matlagningen!
 
Så ser planerna ut inför våren! Det är skönt att då och då kunna avbryta romanskrivandet  med andra mer praktiska aktiviteter och till veckan ska de första fröerna i jorden. De som sedan ska utplanteras. Jag ber de högre makterna om en solig och varm vår och sommar med lite mygg, så vi kan äta hemodlade grönsaker till filén och laxen vid grillplatsen.  

Än ligger snön djup och till synes oföränderlig, men man kan ju alltid ha våren i tankarna! Eller hur? Och att den till sist kommer vet vi ju alla!

(Bilden är en av mina oljemålningar. Liknande rosor är nog lättare att måla än att odla i växthus! :) 

"Folke och Frida" samt "Fridas nya värld".

Intressant läsning om en äventyrlig flickas uppväxt och liv i Umeå under slutet av 1800-talet.

Böckerna om Frida skrevs av författaren Frida Åslund. "Folke och Frida" handlar om Frida själv och om hur livet kunde te sig för en tioårig, rödhårig flicka som gillade att hitta på tokiga upptåg. Äventyr som ibland kunde ställa till det både för henne och hennes parhäst, grannpojken Folke Peterson-Berger. Folke var bror till den pianospelande Wilhelm, som ofta kunde få utstå retsamheter från "parfölen". Att bli jagad av Folkes storebror var mycket roligt tyckte de.
Folke och Frida råkade en kväll ut för en riktig tjyv och en annan kväll när de sitter och ritar ångbåtar och har för tråkigt hittar de på att ta en tur med den riktiga Norrlandsbåten till Stockholm. 
Umeå kyrka brinner upp och strax efter brinner hela staden år 1887. En katastrof av stora mått. Frida är vid det tillfället på besök hos släktingar i Sävar. Boken beskriver hur Fridas liv förändras och hur Umeborna tvingas anpassa sig till den allvarliga situationen. Självaste kungen kommer på besök och Frida skriver brev till kungen.

I boken "Fridas nya värld" beskrivs hur Frida och hennes familj tvingas flytta ut till landet på grund av den stora branden. Frida är hemskt mörkrädd och fantiserar om det hemska benrangelspöket, samt ängslas över att nu behöva sova i eget rum. Hon ser hemska ögon i skogsbrynet. VAD finns under tväråbrons valv? och VAD hände i Döbelns park under kriget? Frida vill snabbt bli stor för att få bli kallad fröken av bl a Maria. Jungfrun Maria är en sympatisk och kraftfull person som är till stor hjälp och nytta för Frida. Men Maria ska gifta sig och flytta till Obbola. Frida är spontan och livlig och gillar inte det hemska "Uppförandet", som hon ständigt måste tänka på i skolan.
 
Jag hade stor behållning av att läsa böckerna om Frida. Särskilt därför att det är en självbiografisk, intressant och trovärdig beskrivning av livet i Umeå under den tidsperioden. Riktiga historiska beskrivningar om folks liv och leverne är ju alltid intressanta och särskilt då i jämförelse med nutida förhållanden. Böckerna är lättlästa och skulle mycket väl kunna användas i skolan som lokalhistoriskt läromedel. Kanske så också är fallet? Jag vet inte om någon klok lärare har gjort det.
Frida Åslund beskriver sin uppväxt med värme och humor. De upptåg och små förtretligheter som uppkommer därav skildras med glimten i ögat. Men också mer allvarliga saker som mormoderns död och hennes egen "närs döden upplevelse", då hon i vild glädje över att se sitt första tåg någonsin, höll på att komma alldeles på tok för nära det framrusande tåget.
 
Tänk om möjligheten fanns att för en enda dag åka tillbaka i tiden och få uppleva en speciell epok i tid och på plats. Så intressant det skulle vara! Kanske skulle jag då välja att återvända till min förra hemstad Umeå och hälsa på hemma hos Frida, just veckorna före den brand som förstörde så många vackra gamla hus. Att kunna gå omkring, kanske i sällskap med Frida och se hur Björkarnas stad såg ut innan förödelsen. 
Jag måste bara få tillägga att jag har ett visst litet släktskap med denna Frida, vilket självklart gör det hela ännu mer intressant för mig personligen.

Böckerna är mycket läsvärda och bör tilltala läsare från tonåren och uppåt. Ni kommer inte att ångra er om ni beslutar er för att "åka tillbaka i tiden" och följa vildvippan Frida på hennes äventyr. 

Rose-Marie

  

Rose-Maries fredagsbetraktelse:

UTSIKT FRÅN KORPBERGET

När jag nu har hunnit skriva några kapitel på den fristående uppföljaren till spänningsromanen "ALTERNATIVT EDEN", så känner jag att den behöver ett arbetsnamn. Inte för att det otitlade hämmar skrivandet på något sätt, utan mera för att känslan för arbetet för egen del känns intensivare och trevligare. Arbetsnamnet och kanske också tilteln ska vara "UTSIKT FRÅN KORPBERGET" eller varför inte "UTSIKT FRÅN KORPARNAS BERG". Korpberget är ett högt berg i centrala Lycksele med ett brant klippstup som slutar i Umeälvens vatten. Där ligger i dag det fina hotellet "Hotell Lappland".

Handlingen i bok nummer två kommer fortsättningsvis att handla om Erik och Sofia i Abborrträsk och deras miljöarbete bl.a på deras forskningsstation "EDEN", där allt inte riktigt blir som de har tänkt. Men också om deras mycket speciella dotter, den nu tjugoettåriga EVA, som tillbringar en händelserik och märklig sommar i den vackra lilla staden vid Umeälven. Hon studerar till biolog (naturligtvis) vid Umeå Universitet och har som sommarjobb fått delta i arkeologiska utgrävningar på Lyckseles gamla kulturområde Gammplatsen. Detta leder till en MYCKET märklig upptäckt! Året är nu ca. 2035 och mycket har hänt i världen, både med klimatet och med samhället i övrigt. Ja, mer kan jag ju inte avslöja nu. Jag ser med glädje fram emot att få berätta om böckerna just på Gammplatsen, där en del av den fiktiva handlingens centrum ska finnas och naturligtvis också därför att det fortfarande känns lite som att återvända hem till sina rötter när jag besöker Lycksele. 

Det känns mycket speciellt för mig att få prata om mina böcker just på Gammplatsen. Mer information kommer närmare bokcafés-tillfället. Varmt välkomna alla! 

DET LJUSNAR VID HORISONTEN

Nu när vintermörkret sakta börjar släppa sitt grepp över norrbotten och solen dröjer sig kvar allt längre för varje dag, så infinner sig en helt annan stämning av hopp om ljusare tider. Vår vackra natur vrider på "dimmern" ganska rejält när solstrålarna reflekteras på de snövita markerna. Våra mörkertrötta ögon bländas och värker av förvåning. Behöver tid för omställning och nya solglasögon.
Någon har sagt att mörker är avsaknad av ljus. Ett ganska självklart påstående kan jag tycka. Men visst är det så att mörker också kan vara avsaknad av ett annat sort ljus. En avsaknad av ljus i form av hopp och framtidstro. När hoppet och framtidstron krymper ökar också de negativa och orkeslösa tankarna. Då hjälper solens återkomst och den värme det sprider kanske inte riktigt hela vägen. Vi behöver hjälpas åt att sprida ljus i vilken form det än må komma! Det kan aldrig bli för mycket ljus och glädje i tillvaron.

Just nu glädjer jag mig över flera saker, som påverkar inte bara mig personligen utan absolut många fler med mig. En vind av ökad framtidstro börjar svepa in över min lilla by. En by som på grund av dess kreativa och optimistiska invånare, kanske redan valt optimismens väg, men som också många gånger fått kämpa och stånga pannan blodig i kampen för att kunna behålla byns livsuppehållande servicepunkter. Affären och bensinmacken osv. Flera har också jobbat helt ideéllt! Hur många i dagens stressade samhälle skulle ställa upp på det?
Nåja, en optimismens vind har blåst en tid över byn. En vind som nu också ökat till kuling i form av den mångmiljoninvestering som kommit till byn i form av vårt nu ganska berömda IGLOOTEL. Kanske att det också blir en sommarby?

Jag har ett måtto som lyder som följande: Ingenting kommer av ingenting, och visst är det en absolut sanning. Ett bra exempel på att det ena brukar ge det andra, är att vi till sommaren (augusti) ganska säkert får hit en spelmansstämma till vår fina badpark. Samma helg som vi hade vår lyckade invigning av scenen! Naturligtvis en följd av att utescenen byggdes i somras. Så gott folk nu är det läge att börja öva på era dragspel och fioler, att stämma gitarrerna och välja låtar. Parken är stor och vi vill att det ska spelas och sjungas längst staketets alla hörn och kanter. Naturligtvis också uppe på scenen där det självklart måste finnas en under dagen stationär musikanläggning. Planen är att uppträdanden ska förgylla tillvaron från mitt på dagen till fram emot kvällen. Så himla kul! Naturligtvis är du som åhörare varmt välkommen! Inget uppträdande utan publik! :) Det ryktas redan om att vi kommer att få besök av spelemän från Göteborg? Visst blir det något att se fram emot. En av många ljusglimtar som tillsammans ökar det totala ljuset.

Fina ljusglimtar är också de små trevliga arrangemang som då och då anordnas på Folkets Hus och i andra sammanhang. I torsdags kväll berättade Maria Söderberg om sin vandring efter Nasaleden. En gammal körväg för malmtransporter som för länge sedan gick mellan Nasafjäll och Skellefteå. Det är nästan omöjligt att förstå vilka umbäranden och strapatser körkarlarna måste fått stå ut med för att få fram malmen. Men orkade transportörerna se sig omkring, så gick vägen igenom en underbart vacker och längst sträckan, mångnyanserad natur. Maria visade många fina bilder från sin vandring.

En nästan full måne tittar på mig genom mitt skrivbordsfönster och lockar mig nu ut på en månskenspromenad. Förhoppningsvis lyckas jag dra upp min man ur tv-soffan. Annars blir det ju ingen romantik!

Må gott alla!

 

DESPERATA FÖRSLAG

Hur gör man när en sjunkande popularitet hotar att mota ut en ur den bestämmande eliten? När ens idéer inte har den substans och bärkraft som behövs för att väcka intresse och opinion? Kanske desperationen då frammanar förvirrade tankar om att coola och uppseendeväckande idéer eventuellt ska kunna rädda upp situationen.
Men var finns den sociala kunskapen, verklighetsförankringen och samhällsansvaret när man lägger fram förslag som vid lite närmare eftertanke, i mitt tycke, faktiskt skulle vara rent skadliga för samhället om de genomfördes. Hur ska man kunna känna förtroende för politiker som kastar fram såna idéer. Eller är det kanske så att liknande tankegångar redan är utbredda i vissa politiska kretsar? Jag har slutat att förvåna mig över varför många saker i vårt samhälle faktiskt inte fungerar som de borde. Hur tid och energi läggs ned på helt meningslösa saker. Tid och pengar som borde vikas åt betydligt allvarligare problem. Är politik för vissa bara en möjlig väg att göra karriär?

Månggifte, slopad skolplikt och fri invandring.!!?

Tänkte de någonsin igenom vilka konsekvenserna skulle bli om detta genomfördes? Ja, det finns otroligt mycket att säga om detta, men som jag ser det skulle demokratin i en del fall försvagas, jämlikheten mellan könen och mellan fattiga och rika skulle krympa ännu mer, och vi måste också kunna "ta hand om" och ge våra invandrade vänner ett drägligt liv när de kommer hit. mm. mm.
Rörelsen nappade inte och Tack och Lov, inte heller merparten av det Svenska folket. Själv blev jag förbannad och upprörd över dessa förslag! Inte minst över dess barnsligt genomskinliga syfte! Det finns så mycket mer att skriva om detta och om politikers felprioriteringar, men jag väljer att avsluta med några förslag till arbetsområden som jag tror skulle generera betydligt mer respekt, förtroende och säkert också fler röster.

Jag har roat mig med att göra en lista på "alternativa" förslag till arbetsområden.

 1. Bekämpa missbruk, droger och knarkhandel som hotar att fördärva en del av befolkningen och som starkt bidrar till det ökade våldet i samhället, ex. våldtäkter, barn & kvinnomisshandel, kriminalitet o. dyl.
2. Arbeta emot den ökande klyftan mellan fattiga och rika. Lätta på bördan för de svårt sjuka och låt de sysselsättningar och arbeten som finns gå till friska och ungdomar!
3. Bekämpa trafficing och annan form av tvång och människoförnedring. Uppvärdera kärleken till dess rätta värde!
4. Andra viktiga samhällsfrågor: Främja en vettig ekonomisk fördelningspolitik!!
Samhället behöver pengar till skolor och barnomsorg, till fungerande kommunikationer i HELA landet, till vård och omsorg, till att främja ett brett och engagerat kulturarbete, till ett verkligt äkta och genomtänkt klimat och miljöarbete mm. mm.

Det finns RIKTIGA frågor att lägga ner kapital och energi på!        

SNÖRIKE, ABBORRTRÄSK & IGLOOTEL

Snötyngda träd efter Skellefteåvägen

Att vatten är ett ämne som kan anta många olika former vet alla och att den enkla bindningen av två väte och en syreatom har de mest otroliga användningsområden i naturen och vår omgivning är säkert. Helt klart är vatten ett av naturens mest fascinerande och oumbärliga ämnen.
Så här i vintertid när snön ligger som ett varmt täcke över marken slår mig tanken att alla miljontals snökristaller som behöver kyla för att överleva, ändå trots sitt frusna tillstånd tjänstgör som ett värmande täcke.
Ett täcke som vi här uppe i norden behöver för att många av våra växter och grödor ska kunna överleva i den ibland mycket stränga kylan.
Vatten har en unik förmåga att anpassa sig efter naturens behov och tillstånd.
En kall vinterdag när snöflingor yr omkring i luften och snö-dun-täcket blir allt tjockare och varmare, kan man med förundran tänka att ingen av alla dessa flingor ser exakt likadana ut. Variationen är oändlig! Men alla flingstjärnor är försedda med uddar och "krokar" som vid hoppressade tillstånd hakar fast i varandra och ger oerhört starka bindningar. Ett tillstånd som i tusentals år gjort det möjligt att använda snö som ett starkt och värmande byggmaterial för människor i världens kallaste områden. Men också ett tillstånd som gör det möjligt för kreativa själar att göra de mest vackra, fantasifulla och hållbara formationer och skulpturer av snö.

Jag minns med glädje när jag som arbetande 6-års fröken var engagerad i olika bildteman. När vi ibland gjorde snöskulpturer använde vi stora trålådor i vilka lös snö packades. Barnen turades sedan om att få hoppa ihop snön nere i lådorna. Efter att den fulla lådan sedan fått stå vilande under en natt tog vi bort lådans träväggar och kunde börja forma den stora fyrkanten efter behag. Snön blir hård, men ändå mycket formbar. Sågar, bordsknivar och skrapor användes för att arbeta fram de mest skiftande skulpturer, och barnens förtjusning var stor över att få arbeta med ett så levande, tredimensionellt material som snö. Ett billigt och miljövänligt material.

En av gångarna inne i Iglootel

Det fina Igloo hotellet på stora udden i Abborrträsket är i stort sett byggt efter samma princip och med samma kostnadsfria fantastiska material. Naturligtvis är också hotellet byggt i en helt annan ojämförbar storlek än våra små snöskulpturer. Kostnaden är också helt ojämförbar. I själva verket är Iglootel ett projekt i mångmiljonklassen. En sån unik turistsatsning behöver ju byggas upp av mycket mer än bara snö. Iglootel eller snöslottet som jag tar mig friheten att ibland kalla det, kommer förhoppningsvis att betyda mycket för verksamheterna i byn och också ge mervärden till byns andra satsningar. Den "stugby" av kåtor som sommartid är planerad till samma område blir säkert också en välbesökt satsning.
Men vi får inte glömma att Abborrträsk by också som helhet har mycket att ge tillbaka till de tyska investerarna. Annars hade de inte satsat här!
Varför valde de just Abborrträsk? Ja, självklart på grund av vår rika, rena och unika natur där tillgången på snö oftast vintertid nästan är obegränsad.  Det måste också vara svårt att hitta ett vackrare läge än den stora udden mitt i Abborrträsket. En udde som sticker ut i en sjö med fina fiskemöjligheter, och nästan mitt i byn. På vintern kan man ta en kort promenad över sjön för att handla i vår pittoreska, väl fungerande lanthandel. I närområdet finns unika naturområden där det mest välkända är Tjärnhedenområdet (Sveriges största dödisområde med drygt 365 sjöar inom en kvadratmil). På Tjärnheden finns fina fiskemöjligheter, rika fågelskådningsmöjligheter och vandringsområden.
 Abborrträsk har också andra fördelar eftersom byn ligger i korsningen av två stora länsvägar, Skellefteåvägen och Piteåvägen och bara 3 mil ifrån Arvidsjaur flygplats, där flera dagliga förbindelser sker både med huvudstaden och övriga europa. Flyglinjen till Tyskland är väl etablerad sedan många år bl a på grund av biltestverksamheten i kommunen. Ja, nog har byn mycket att erbjuda både vinter och sommartid. Men en viktig sak man också bör komma ihåg är, att trots snön och kylan vintertid är det mänskliga klimatet i Abborrträsk varmt, kreativt, öppet och företagsamt. Byn räds inte förändringar och kreativa satsningar som dessutom är miljövänliga.

Jag tänkte avsluta med en av mina dikter från samlingen "Poesi om och från Vandalís" (Naturligvis symboliserar det namnet vårt unika dödisområde Tjärnheden, som är en forntida lämning efter inlandsisen). Bilden har också fått tjänstgöra som förstasida på min senaste spänningsroman med natur & miljötema. Boken heter"Alternativt Eden".

Vägen till Eden

Efter upplysta, ständigt strömmande färdvägar
flödar glädjen fritt mot fantasins förlovade land.
När ljuset bländar dina ögon kommer insikten
att ALLT ÄR MÖJLIGT.

 Fredagskram och trevlig helg till er! /R-M Grundström-Linder

 

Whats up? Vad är på gång?

Den titeln valde jag till min blogg när jag för några år sedan kreérade min enkla hemsida. Nu tänkte jag följa huvudrubriken och berätta lite om vad jag har på gång.

When all is sad and done! Så känns det lite nu när ytterligare ett skrivprojekt är förankrat och ute i pereferin.
Ja, allt är ju inte sagt än som tur är och förhoppningsvis inte gjort heller. Fler bokpratstillfällen väntar framöver. Alltid lika kul! Särskilt när jag nu börjar känna mig lite mer bekväm i rollen som förmedlare. Vi människor vågar och kan mer än vi tror!!
Nåja, de projekt som jag startat under hösten är två uppföljningar till mina tidigare böcker. Det första är en uppföljning till min berättelsesamling "Vitterkarlens varning och andra sällsamma berättelser från farfar Herlogs tid". Jag har helt enkelt börjat samla, illustrera och skriva ned fler "sanna" berättelser från förr i tiden. Den nya samlingen ska hylla min farmors generation av strävsamma kvinnor. Den har fått titeln "DET OSYNLIGA FLYTTLASSET OCH ANDRA SÄLLSAMMA BERÄTTELSER FRÅN FARMOR IDAS TID". Det känns roligt att också framhäva kvinnosidan. Min farmor var en Granströmmare från gården Nabben utanför Ekorrträsk, Lycksele. 
Berättelsesamlingen kommer att bli ett långtidsprojekt eftersom jag känner att jag gärna vill prioritera uppföljaren till "ALTERNARIVT EDEN". Flera har frågat efter en fortsättning!
Den boken har inte fått någon titel än, men säkert blir det som med den första boken i trilogin, att när den rätta titeln infinner sig så vet man det och då går den inte att byta ut. Den fristående handlingen i den andra boken kommer att fortsätta med gänget på Tjärnheden och den Lappländska fjällvärlden, men också dra iväg till Lycksele och trakten där omkring. (man ska skriva om sånt man känner till :). Säkert blir det också en längre utflykt någonstans. 
Detta känns väldigt inspirerande för mig trots att jag bara kan sitta en kort stund varje dag på grund av min extremt dåliga, ständigt värkande rygg. Så visst kommer det att dröja ett år eller två med uppföljaren, men jag behöver ju inte stressa fram något! Vilket säkert också är bra för den färdiga produkten. Lyckligtvis är jag begåvad med en mycket stark vilja i saker som engagerar mig.
Jag brukar säga att skrivandet är för mig den inspirerande, lustfyllda och absolut nödvändiga aktivitet som för mig fyller upp mellanrummet mellan viljan och orken. Detta är en viktig sak och insikt som jag ska utveckla senare i ett annat inlägg på bloggen. Vad gör vi med och av våra mellanrum? Ja som ni förstår. Jag skriver!! :)

Bokprat och författarcaféer  

I Glommersträsk

Jag visar en karta över Tjärnheden, där en stor del av handlingen i min senaste bok "Alternativt Eden" utspelar sig. Kartan visar den stora mängd sjöar som finns inom området.

 ABF i Arvidsjaur

Jag berättar om mina böcker och läser dikter ur min kommande bild och diktsamling "Poesi från Vandalís" (Dikter och bilder från och om Tjärnheden. (sveriges största dödisområde).

Det känns fantastiskt roligt att få i uppdrag att komma och berätta om sitt skrivande och om de böcker som man efter lång tid med svett, möda och ryggvärk, har lyckats prestera. Och ändå bättre blir det när åhörarna faktiskt frågar efter nästa bok. Det är ingenting som man kan ta för givet eller ens förvänta sig medan man sitter och skriver att "produkten" ska gillas och efterfrågas. Faktiskt kan jag djupt tacksamt konstatera att det ändå gått över förväntan med mina båda böcker.
Vilket naturligtvis gör att skrivandet av min nästa roman (uppföljaren till Alternativt Eden och min diktsamling) känns mera meningsfullt och kul.

Vid författarcaféet igår på ABF fick jag tillfälle att både berätta om mig själv, mitt skrivande, samt presentera mina böcker. Jag läste några av dikterna samt visade mina tillhörande fotografier. En trivsam tillställning med intresserade åhörare. Och tekniken fungerade som den skulle (!). Ibland funderar jag på att anställa en ingenjör :))

Roligt var det också att få dela tiden med Lena Lindgren. En bygdens dotter som förutom sin fina sångbok också dokumenterat en hel del bygdehistoria ifrån Arvidsjaur. Ett värdefullt arbete.

Lena Lindgren och några av cafébesökarna.

Arrangörerna bjöd på mycket gott fika i "mellanakten". En fikastund som också gav tillfälle till trevliga samtal. Jag ser nu med nöje fram emot nästa cafè som jag ska ha i Glommersträsk onsdagen den 31/10 kl 18.30. Jag har också fått förfrågningar om tre ytterligare cafébesök! :)  
Välkomna ni som har möjlighet!  

 

En trevlig vecka i Kroatien

Ett muntert gäng på trappan vid den gamla runda kyrkan i Gamla stan, som är känd för sin fina akustik. I mun & hal-canser tidningen finns en artikel med bilder som jag skrivit.)

Att besöka ett land som bara för femton år sedan var drabbat av krig och bedrövelse, väcker onekligen en hel del tankar. Särskilt när man här och där ser spår efter sönderbombade hus och annan förstörelse. Men kroatierna verkar vara ett tappert folk som byggt upp och restaurerat sitt vackra land.
Vi hade glädjen att få uppleva den fina hamnstaden Zadar med sin Gamla Stad, sin vattenorgel och solcellsfenomenet "Greetings to the sun", samt god mat och ett trevligt folk.
I Gamla Stan fanns den äldsta bebyggelsen och många genuina intressanta affärer att handla i. Lokalt producerad olivolja och honung följde med hem i resväskan, samt en del annat fint småplock.
 Vattenorgeln spelade i olika lågfrekventa toner när vågor slog in emot den cementerade kajen, där metallpipor i olika längder byggts in. En kväll när det blåste friskt över viken kunde jag räkna till åtta olika toner. Kanske var där fler? Intressant för en musikintresserad person!
Strax intill vattenorgeln kunde vi se "Greetings to the Sun". En konstruktion av solplattor (ca. 20m/diameter) som under dagen lagrade solenergi och senare i mörkret bildade olikfärgare lysande formationer, på vilka det också var möjligt att promenera. Ja, det fanns mycket att se och mycket som vi på grund av tidsbrist inte hann se, men resans syfte var i första hand vila och rekreation för canserdrabbade personer med anhöriga, och där vill jag passa på att säga ett varmt TACK till Mun & Halscanserföreningen och alla som medverkat till att göra denna och våra andra gemensamma resor möjliga. Ni är GULD värda!  Bill och jag har haft en mycket bra vecka med god mat, sköna varma dagar och mycket trevligt sällskap av fina, intressanta människor. Kanske är det så att man får en speciell syn på livet när allt inte hela tiden går eller har gått på räls. Att allt inte är för givet! 
Vi har haft en minnesvärd vecka i Kroatien och åker gärna tillbaka dit vid tillfälle. Kanske till en annan ort nära flygplatsen eller varför inte till Gamla stan i Zadar! Skönt var det också att komma hem trots bara 4 grader varmt och mulet! Kanske är det kontrasterna i livet som gör det intressant!

På hemresan hände också något intressant som jag självklart kommer att följa upp. Ibland sammanträffar saker och händelser på ett nästan förbluffande sätt, vilket gör att jag personligen tror att vissa saker är meningen ska hända. Ja, jag ska försöka förklara helt kort.
Släktforskning är ett intressant område och jag har på min fars sida en "forntida" släkting som var kyrkoherde i Umeå. Hans namn var Johan Albert Linder och han var en aktiv kulturarbetare under sina år som präst. Han sjöng, skrev dikter, sånger, samt gjorde ritningar till några av de äldsta husen i Umeå, bland annat en byggnad vid Baggböle herrgård. Han var en stark motståndare till dåtidens överdimensionerade spritvanor mm.

Nåja det intressanta för mig var att jag hamnade bredvid ett par ifrån Umeå i planet på hemresan och mannen läste intresserat en bok. Jag frågade vad den handlade om och han sa att det var en berättelse från Umeå från förr i tiden och jag blev ju tvungen berätta om gubben Linder. Mannen pekade skrattande på boken och sa att det var ett barnbarn till kyrkoherden som skrivit just den bok som han läste. Självklart måste jag läsa den boken! Vilket sammanträffande!! Jag kunde ju ha suttit på vem som helst annars av de andra 200 platserna! Livet är intressant! Allt händer inte av en slump! Kvinnan som skrivit boken hette Frida Åslund och boken "Frida och Frans". Boken är en självbiografi. Frans var bror till Wilhelm Pettersson Berger. Självklart måste jag läsa hennes böcker!

 

Inspirationsresa till Lycksele och tankar inför uppföljaren till min spänningsroman "ALTERNATIVT EDEN".

"Att skriva är lite som att andas med långsamma djupa andetag där du andas in intryck och erfarenheter och blåser ut dem någorlunda bearbetade på blanka orörda blad där ingenting tidigare funnits och ingenting tidigare hänt". Så har jag uttryckt det här med skrivande på förstasidan av denna min hemsida "Rose-Maries skrivhörna".
Visst finns det också många sätt att skriva på och många olika anledningar till att skriva. Ja kanske lika många som det finns författare eller skribenter av olika slag. 
En av anledningarna till att jag börjat skriva är den upplyftande inspiration som jag tycker ofta infinner sig i skrivandeprocessen och att det är en syssla som jag kan hålla på med någon stund då och då trots min dåliga, ständigt värkande rygg. En trevlig distraktionsfaktor mot värken, men också en ständig kamp mellan viljan och orken!
Skrivandet berikar min tillvaro också därför att det egentligen varit en ihållande önskan under en större del av mitt liv. Att få skriva och försöka förmedla tankar och åsikter. Att mina böcker dessutom blir lästa och hittils har mottagits väl är också en inspirationskälla för mig att vilja fortsätta. En annan inspirationskälla av stor betydelse är när läsare kommer fram och berättar att de läst någon av böckerna. Många har också förväntat sig en fortsättning på spänningsromanen "Alternativt Eden".
 "Vi måste ju få veta hur det går för dem på Tjärnheden"! Och visst! Den boken är bara den första av en trilogi om och med miljökämparna på vårt unika och sjörika (365/kv mil) dödisområde.
Men alla behöver nya intryck för att kreéra oavsett hur man vill uttrycka sig, och jag gjorde därför en inspirationsresa till Lycksele i mitten av september för att ta reda på lite fakta till min nästa bok, där handlingen kommer att utspela sig i Lyckselebygden men naturligtvis också fortsättningsvis på Abborrträsks enastående naturområde Tjärnheden.

Den första anhalten i Lycksele var kommunbiblioteket, där jag studerade kartor ifrån förr i tiden. Kartor som visade hur älven forsade fram innan kraftverken byggdes i Bålforsen och Tuggensele. Jag hittade bl.a en intressant handritad karta. En karta som ritats av en Jonas Gedda år 1671. Så intressant! Jag kan tänka mig hur han gåendes under många veckor fick snava över ris och snår längst Umeälven för att någorlunda kunna rita av älvens sträckning. Vilken kämpe och vilken entusiasm! Ingen GPS där inte och inga flygfoton! Tack till hjälpsamma och trevliga bibliotekarier!

 

Karta ritad av Jonas Gedda år 1671

Den andra dagen blev det en längre utflykt upp till den vackra byn Pauträsk som ligger nära Stöttingfjällsområdet och strax intill Svartlidengruvan. En av Sveriges två "riktiga" guldgruvor. Gruvan är ett dagbrott, men planer finns på att också framledes gå under jord med verksamheten. Vägen till Pauträsk bjuder på en hel del storlslagna vyer med långsträckta bergsmassiv och andra vackra syner längst den fina Öreälven. På vägen tillbaka stannade min bror Janne och jag på en rastplats vid älven. Det var trevligt att äta ute i det fria, men väldigt kallt och hurvigt. Lunchrasten blev ingen långsittning.

 

 Del av dagbrottet i Svartlidengruvan.

Gammplatsen i Lycksele är en fin kulturskatt med anor ifrån långt tillbaka i tiden då platsen var en viktig samlingsplats för fångst och jägarfolk samt för samekulturens utveckling. Dåtidens "Blå vägen" var den då strida Umeälven som säkert fraktade mångt och mycket. En mycket viktig handels och marknadsplats växte därför fram på udden. En viktig samlingsplats för hela det område som vi nu kallar Västerbottens län. Gammplatsen var av den anledningen den udde där bebyggelsen började ta form till tätort. Själva centrum flyttades med tiden upp till Heden där det fortfarande är.
Marknaderna i Lycksele finns fortfarande kvar och är mycket välbesökta men har inte samma stora betydelse för handeln som den en gång haft.
På gammplatsenområdet finns kvarlämningar av gammal bebyggelse i form av gamla husgrunder. Gamla hus och lador har flyttats till platsen i modernare tider för att bevaras. Bland de byggnader som flyttats till Gammplatsen och som nu utgör ett mycket trevligt inslag i verksamheten finns den fina Ruselegården. Den flyttades ifrån byn Rusele och sattes upp på Gammplatsen 1967-68. Den vackra gamla västerbottensgården har mycket fina gamla väggmålningar och är en trevlig oas med café och en vacker trädgård. Ja, hela området gammplatsen är ett mycket trevligt utflyktsmål där man kan ströva omkring en hel dag och sedan få sig lite spis och vila på Ruselegården eller en stunds meditation i den fina Margaretakyrkan. (uppkallad efter samekvinnan Margareta).

Café Ruselegården med tillhörande småhus och blommande trädgård.

Naturligtvis fikade min bror Janne och jag också på Gammplatsen. På området finns också ett välbesökt skogsmuseum, ett skolmuseum och mycket annat intressant.
Själv hade jag glädjen att få lämna in fler böcker till försäljning. Den här gången min nya spänningsroman med natur & miljötema "Alternativt Eden". Jag kommer att besöka gammplatsen fler gånger under hösten om snön inte lägger sig för tidigt. Då för att titta lite mer på de gamla kvarlämningarna av bebyggelse som finns längre ut på udden. Ser fram emot det! Hoppas få hjälp och sällskap också med detta!

 

Byggnader med samiskt ursprung vid Umeälvens strand.

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤ 

Sommaren 2012

(Båtar i Vaxholm)

Tre dagar i vår vackra huvudstad

I tre dagar under föregående helg hade jag och min man den stora glädjen att få bo granne med den pampiga och ofta skönklingande Hedvig Eleonora. Ja inte den kortspelande änkedrottningen efter Karl X Gustav, utan den vackra kyrkan på Östermalm i Stockholm som fått sitt namn efter den mäktiga damen. Kyrkans hela byggnad och inredning andades historia, men faktiskt också en sorts stämningsfull harmoni. Akustiken och körens upphöjda placering gör att det måste vara en dröm att få sjunga i den kyrkan.

Nåja, vi började vår första kväll med en promenad i området som bl a resulterade i en blommig sommarklänning från Åhléns och kvällen fortsatte sedan med en god middag på lilla mysiga hotell Wellington, som ligger nära Östermalms torg och strandvägen. Kanonläge kan jag tycka!! Lördag åkte min man, vår dotter och måg naturligtvis till V-75 travet på Solvalla. Själv valde jag en mycket trevligare syssla. Jag passade på att träffa en av mina klasskamrater från gymnasietiden i Lycksele. Lena som sedan länge är bosatt i huvudstaden och som jag inte träffat på länge. Men som jag ändå lyckats hålla kontakt med genom alla år. Hon är en fin och speciell människa och vi hade några mycket trivsamma timmar tillsammans med prat och skratt i solskenet. Hoppas det inte dröjer för länge till nästa gång!

Söndag var det dags för den överraskning som skulle bli "min", och nog blev det en trevlig överraskning. Vi åkte en tretimmars tur ut till Vaxholm och fick under båtturen inmundiga en alldeles fantastisk måltid med fyra rätter och med en utsikt som inte gick av för hackor. Solen värmde och glittrade på vågorna där många små och stora båtar samsades om utrymmet. Själv fick jag lite välbehövlig färg på kinderna samt många välkomna fräknar!
Stockholm är verkligen en vacker sommarstad. Jag måste absolut försöka mig på att få ha en skrivarlya där någon sommar. Man får se hur stipendieansökningarna utfaller! Friskt vågat ...!
En sak har jag lärt mig här i livet och det är att om du verkligen vill något så måste du verka för det. Efter bästa förmåga!

Ja, en minnesvärd helg med mycket trevligt sällskap tillsammans med vår dotter Anna och hennes Henrik. Två ungdomar med klass, som bjöd oss på både resa och weekend. Varma kramar till er!

 

Bilder från festen kommer!

 

En minnesvärd 120-års fest på Folkan

Egentligen borde jag ha skrivit om Bills och min fördelsedagsfest tidigare, men det har hänt så mycket under vårsommaren på både gott och ont att jag egentligen inte haft någon energi över att beskriva vår supertrevliga, gemensamma födelsedagsfest, som naturligtvis firades här i Abborrträsk på vårt fina Folkets hus. En superfin kurs, samlings och festlokal med fullt utrustat kök, dans-utställningssal och cafédel som vi i byn är mycket stolta över. Min gubbe är också ordförande i folketshusföreningen och är tillsammans med sin kusin Gunnel MYCKET engagerad i föreningen. Tur att de finns!! Var skulle vi annars hållit till?

Att ha en man som är jämnårig och som desssutom fyller år bara några veckor före mig, kan ha sina fördelar. Särskilt när det är dags att fylla jämnt. Vi kunde slå ihop firandent och göra ett gemensamt kalas. Bra för festen och för ekonomin:)
Att vi dessutom hade ett stort antal mycket trevliga gäster som förgyllde och gjorde vår fest minnesvärd, var en stor glädje för oss. Vad är väl en fest utan vänner? Bybor, släkt och tillresande.
Min dotter Anna och hennes Henrik kom hem från Örebro och de insisterade tillsammans med Bills dotter Anneli och hennes man Marco, att få ta hand om det praktiska med mat och servering. De är bara för gulliga! Bill och jag fick sitta som två "kungliga" vid vårt bord och bli uppassade med god mat och dryck. Det serverades klyftpotatis med ren-älgskav i gräddsås. Matig, god vegetarisk paj och naturligtvis sallad. Vin, öl och dricka. Till kaffet bjöds tre sorters hembakade tårtor. Sachertårta, gräddtårta och pavlova med frukt, samt konjac och likör. (Varför blir jag plötsligt hungrig?. Amarula är väldigt gott :).
Mellan maten och kaffet blev vi uppvaktade med fin underhållning av min sjönsjungande bror Lars-Åke och hans fru och yngsta son. Lena och Viktor kompade på elpiano respektive saxofon medan Lars-åke sjöng två av min och Bills favoritsånger. Leonard Cohens "Halleluja" och "You raise me up" (Josh Grobans). Det var en fin upplevelse och jag blev tvungen att torka bort en tår. En fin och stämningsfull upplevelse! Sammantaget önskar jag nästan att festen var "ofestad" så att säga eftersom det var en så fin upplevelse för oss båda. Tack alla ni som förgyllde vår fest!
Annons eller tackkort kommer snart beroende på var du bor! Kram från oss!

 

 

Tre roliga dagar på Örebro bokmässa

Ja nu är bokmässedagarna över och det har varit tröttsamt men mycket roligt. Min man och jag har delat ut broschyrer om Tjärnheden, blomstervisitkort, samt pratat oss varma och hesa för hembygden, Tjärnheden och naturligtvis för min nya bok som har sin huvudsakliga handling på nämnda unika natur och dödisområde. Många har stannat och beundrat vår Tjärnhedenkarta med de många sjöarna samt de bilder med tillhörande dikter som jag fotograferat på Tjärnheden, samt det bildspel som jag gjort av detta.

Vi hade det mycket trevliga paret Grunewald som bordsgrannar, som jag dessutom hade glädjen att  byta bok med. Jag fick därmed en mycket fin konstbok om Isaac Grunewald som var skriven av sonsonen Bernhard. Den kommer att vara ett mycket fint minne från mässan. Boken heter "Orientalen".

Var man än är i världen så träffar man folk "hemifrån". En ung man, Mats Jonsson med anor ifrån Arvidsjaur ställde ut bl.a en seriebok för vuxna, "Mats Kamp" som fått fina resensioner. Han hade ett uppskattat seminarium på mässan. Han hade dessutom mycket trevliga föräldrar.                                    

Trevligt var det också att lyssna på Christer Fuglesang som invigde mässan och som också bestämt hävdade att han naturligtvis tror att det finns liv på många andra planeter. Det är han inte ensam om. Det har jag alltid trott! Konstigt vore det annars.

Det är också mycket intessant att gå omkring på en bokmässa och prata med olika sorters människor som på olika sätt brinner för sitt skrivande och sin "sak". Att lyssna på intressanta föreläsningar och seminarier.

Nu ska det bli skönt att komma hem till lugna Abborrträsk och få en behövlig vila av rygg och huvudknopp. Man får se om det blir ett da capo någon gång i framtiden. Jobbigt men roligt. Kanske once in a lifetime! Lägger till bilder från mässan senare! En veckas ryggvila och sedan ska jag leta efter ett bra ställe i Arvidsjaur där jag kan sitta och signera boken. :))

Måste hem och uppdatera min hemsida. Dyrt men nödvändigt!

 

Inför bokmässan i Örebro

Ja, som sagt vilken känsla att snart få hålla sin andra bok i handen, och jag måste få säga att jag är sjukt nöjd med utseendet. Innehållet överlåter jag naturligtvis till varje enskild läsare att bedöma och det ska verkligen bli nervöst spännande att invänta all sorts kritik. Kanske att några skulle vilja skriva en recension av boken som jag kan hänvisa till vid olika tillfällen. De vänliga personerna får naturligtvis en bok gratis. Två först till kvarn gäller!! Meddela mig via kontaktrutan på min hemsida. rosemariegrundstromlinder.n.nu. 

Nåja, som sagt! Nu åker min sympatiske man Bill och jag till Bokmässan i Örebro 13-15 April, där jag kommer att ha ett officiellt Boksläpp av min Spänningsroman med Natur och Miljötema ALTERNATIVT EDEN.
Jag tänker så här: "Once in a lifetime" och sedan får man alltid se hur det fortlöper framöver :)). Min förra bok "Vitterkarlens Varning ..." osv. fanns vid ett tidigare tillfälle med på bokmässan i Göteborg. (Lumio), men detta är första gången jag själv är med på en bokmässa. Det ska bli sjukt roligt!

Det går inte snabbt att skriva när man bara kan sitta en kort stund på förmiddagen och en likadan stund på eftermiddagen, och som vanligt tog det mycket längre tid än jag trodde innan jag kände mig nöjd med boken. Jag fick lov att hitta någon som kunde snabbtrycka den åt mig. Tur också att jag har en fantastisk man som ställer upp och hjälper mig, annars skulle det inte alls ha gått pga. min extremt dåliga rygg. Måste ligga och sträcka ut ryggen, helst två gånger om dagen för att den ska hålla sig någorlunda i schack. Hur skulle det ha sett ut vid bordet? Som tur är bor min gulliga dotter bara tvåhundra meter ifrån mässhallen Conventum. Tala om läge :))

Eftersom bokens fiktiva handling i huvudsak utspelar sig i min hemby ABBORRTRÄSK och på vårt världsunika dödisområde TJÄRNHEDEN (drygt 365 sjöar inom en kvadratmil) så kommer vi naturligtvis också att passionerat prata för och göra reklam för hembygden. Vi kommer att ta med oss olika broschyrer och bilder från och om Tjärnheden. Vi vill att människor ska komma hit och uppleva vår vackra, unika natur.

Med på mässan: Boksläpp: "ALTERNATIVT EDEN" (spänningsroman med natur och miljötema)

                           "VITTERKARLENS VARNING ..." osv. (berättelsesamling med berättelser från förr i tiden)

                           samt för visning:

                           "Dikter om Vandalís" (diktsamling med bilder från Tjärnheden)

                           "181 dikter till Tranströmmer" (en antologi där jag hade glädjen att få medverka med                         min dikt "Kodade budskap")

                            samt broschyrer om Aborrträsk och Tjärnheden.

 

Att det blev just en spänningsroman med natur och Miljötema beror naturligtvis på att naturen med allt vad den innebär, är ett av mina största intressen. "Av det hjärtat är fullt sjunger fågeln", lyder ett talesätt som verkligen stämmer in på mitt skrivande och vi människor måste göra mycket mer för att ta hand om vårt livsrum, vår kära Moder Jord! men boken är i första hand en spänningsroman som utspelar sig i vår vackra ovärderliga lappländska natur.

Ni som är i närheten och har möjlighet. Välkomna att titta in på mässan!!

Vi har bord nr. 305, till vänster om caféet, där vi också bjuder på torkat älgkött. sk. Lappchips!

Varmt Välkomna!

 

 

 

 

 

 

 

 

Ett bidrag till sajten Punctum Saliens bloggutmaning "Mitt musikaliska apotek".

 

En så rolig utmaning att få göra ett musikaliskt apotek. En sådan utmaning kan jag absolut inte motstå, eftersom musik är och alltid har varit en viktig ingrediens i mitt liv. Ett intresse för livets alla skeden och som kan varieras i det oändliga allt efter behov och uttrycksform.

Ett stycke som gör mig lugn

Likt många andras började min musikaliska strävan som uttråkad pianoelev på musikskolan, med en lärare som var frånvarande varannan vecka. Alla kan förstå hur det slutade. Men många år senare började jag sjunga i en liten kyrkokör. Körledaren var otroligt begåvad, men också mycket krävande. Han ordnade några fantastiska körresor för oss. En resa gick till London och Camebridge där vi bland annat roligt fick lyssna på en av King Collage Choirs övningar, samt låna deras loger vid avslutande Proms i Royal Alber Hall. Vilka proffs! Men den mest fantastiska upplevelsen var ändå körresan till Italien, där vi hade glädjen att få sjunga i Vatikanen för den förre påven, Johannes Paulus 11, med hela Petersplatsen fullproppad av människor, samt med utsändningar över världen. Blev imponerad över hans språkkunskaper. Läste senare i tidningen att antalet åhörare varit cirka 65000. Trodde knappt att det var sant!
När jag ibland tänker på den tiden kan jag också för mitt inre höra en av de vackraste sånger som i mitt tycke någonsin komponerats. Mozarts Laudate Dominum. Med ett underbart sopransolo som kan förtrolla vem som helst, och med helt ljuvliga körstämmor därtill. Det musikstycket brukade vi sjunga ibland och det har sedan följt mig genom livet. Den latinska texten är inte helt lätt att tyda, men själva musiken, tonerna kan göra vem som helst lugnare och se livet och eventuella sorger och bekymmer ur ett lite mildare perspektiv.
Så om jag vill känna mig lugn och harmonisk lyssnar jag gärna till Mozarts LAUDATE DOMINUM.

(finns på You tube i flera bra versioner bl.a med Cristina Piccardi, tillsammans med helt underbara naturbilder)

Musik som gör mig glad

Roliga och underfundiga texter gör mig glad och upprymd. Jag säger bara Povel Ramel. "Ta av dig skorna"! Vem blir inte glad av att göra det? och Ove Törnkvist. "Jag minnes ännu barndomstidens vita Knut. Han kunde nog bli brun men han gick aldrig ut" ... osv. Finurligt! Men som den musikaliska allätare jag är så kan jag också glädjas över många av de sånger som för dagen spelas i etern. Anni Lennox sång "Shining light" är positiv och medryckande, samt Sindy Lopers "True colors".
Måste jag välja någon av dessa att ställa in i apoteket så får det bli Anni lennox "SHINING LIGHT". Den är kanon!

En sång att identifiera mig med

Den utmaningen känns lite svårare eftersom det finns så mycket att välja på. Men eftersom jag själv också ibland försöker mig på att tonsätta någon av mina dikter, så kan jag helt klart identifiera mig med en sång som vi nu också sjunger i min nuvarande lilla sångkör "Sångtrutarna". Vi vågade inte kalla oss näktergalarna eftersom vi sjunger just bara för glädjen och lusten att få sjunga :) Den sång som jag vill identifiera mig med och som jag dessutom känner en stor textmässig sympati för är sången BEATRICE av Kalle Moreaus. "En kväll när hösten blåste frost i mina tysta rum, inför dikt och fantasi stod tanken styv och stum". Den bilden kan jag absolut känna igen mig i.

Jag fyller alltså mina tre "pillerburkar" med 1. En chokladdoftande LAUDATE DOMINUM, 2. SHINING LIGHT med mintsmak och 3. BEATRICE med ett starkt koffeintillskott.

Jag skulle kunna valt ut många fler musikstycken men eftersom jag ändå har svårt att skriva kort, så fick det bli en av varje. En rolig utmaning Elisabeth! Tack! Tur att jag upptäckte att det var den tionde idag! /kram R-M

 

 

 

 

 

"Trasdockorna"

(veckans text på sajten 1av3)

Under nittiotalet sände Sveriges television ett mycket fint pedagogiskt barnprogram som hette "Trasdockorna". Det var korta, tecknade filmer som visades en gång i veckan och var ett av min dotters absoluta favoritprogram. Själva handlingen utspelade sig i en fabrik som tillverkade trasdockor där bara de söta, absolut likadana dockorna blev godkända till försäljning.De dockor som hade huvudet felvänt, saknade ett ben, hade en tå ur led eller det minsta annat fel blev handlöst kastade i en stor skräpkorg för defekta. "Att va söta men lika som bär va e de å ha, lite annorlunda e inge fel å va. om man e av en annan sort, varför ska man kastas bort". Men det fina budskapet och andemeningen i filmerna var naturligtvis alla människors lika värde, och de tappra, gulliga trasdockorna hittade på egna strategier för att klara sig.Trasdockorna protesterade mot hur de blivit behandlade, rymde ur skräpkorgen och gav sig ut på äventyr. Barnsligt enkelt kan tyckas, men det var ju ett barnprogram. Nåväl, de drog ut ur fabriken och blev lite av hjältar då de for runt och räddade upp situationer som andra hamnat i. De hade alltså en viktig uppgift trots att de alla var "lite trasiga och knasiga i sitt trasdocksgäng".

Tänk om "handlingen" i filmerna gått omvandla till vuxennivå i en nutida verklighet. Där bagladies, uteliggare, gatubarn och alla andra som på ett eller annat sätt inte platsar eller duger i vårt allt hårdare samhällsklimat. Alla ekonomiskt olönsamma, ändå fick möjlighet att platsa på sitt eget sätt. De som bildligt yttryckt av olika anledningar "hamnat i skräpkorgen". Den visionen och situationen är naturligtvis utopisk, men visst ligger det något väldigt sympatiskt och hjärtevärmande i den tanken. Att alla dessa kunde sluta sig samman, dra ut på äventyr, bli hjältar och verkligen orka kräva sitt likavärde. 

"Är din tå ur led, är din näsa sned, är din panna gul å blå, Lapri säger trasdockan, du är lika bra ändå"

  Den fina Trasdockssången finns på you tube. Kram/R-M 

 

 

 

 

Tankar i advent. ¤ Mitt bidrag till antologin "181 dikter till Tranströmmer".

Ibland händer ingenting, ibland tråkiga saker och ibland kommer perioder där glädje och positiva saker kommer i jämna strömmar eller i stim som vi brukar säga. För mig har det varit några veckor av förvånande och oväntad glädje, där flera positiva saker hänt som inte alls är särskilt märkvärdiga, men som för mig känts glädjande och stämningshöjande. Ett litet plus på advents och julstämningen. Jag återkommer till det senare.

Avent är en tid när tillvaron också lyser upp en grad extra. Alla ljusstakar, stjärnor och annat julvackert som vi ser lysa upp i fönster och på gårdsplaner påverkar oss naturligtvis. Tanken på att julen närmar sig är inte heller helt fel. Åtminstone för de som förstår att inte göra julen till ett inferno av stress och måsten. Man behöver inte ha, ge eller förbereda så överdådiga saker. Lagom är alltid bäst! Det viktiga med julen, men kanske också i livet i övrigt är att hålla sina nära och kära nära. Om inte alltid geografiskt, vilket ibland kan vara omöjligt, så åtminstone i hjärta, tankar och handling. Lyckliga är vi som kan och får ha det så.
Den här tiden på året kommer också en del barndomsminnen och andra minnen tillbaka från tidigare jular och händelser.

 I lördags kväll var jag på en mycket trevlig tillställning med julbord och dans där vi fick lyssna på några fina julsånger, bl.a "Jag drömmer om en jul hemma". En av mina bordsgrannar berättade hur mycket hon tyckte om den sången och jag kände mig manad att förmedla ett fint julminne ifrån min egen barndom. Vilket jag också tänker göra här.

Jag, mina föräldrar och två bröder bodde i byn Ekorrsjö i Västerbottens inland under större delen av min uppväxt. Den byn är uppdelad i övre och nedre Ekorrsjö, med cirka en kilometers mellanrum efter en byväg. En av mina "bästisar" under barndomen bodde i övre och jag i nedre delen av byn. Under ganska många år brukade våra familjer fira jul och nyår tillsammans. Vi turades om vart annat år osv.
Känslan av förväntan när jag och min familj skulle färdas den kilometerlånga vägen i mörker och med bara en ficklampa som lyse kommer jag alltid att minnas. Jag satt på sparken väl påpälsad, ofta med en halsduk lindad kring munnen, med min lillebror framför mig i ett stadigt grepp, medan pappa styrde ekipaget efter den smala, förmodligen snömoddiga byvägen. Min äldre bror fick förmodligen promenera själv. Det går inte att minnas allt, men känslan minns jag tydligt. Känslan av förväntan under den vintriga sparkfärden och längtan efter julmyset och tant Mildas koldolmar. (Jag älskar fortfarande koldolmar). Jag minns också att min kompis och jag ibland brukade träna in små sång och dansförställningar för att kunna visa upp vid liknande tillfällen och som de vuxna naturligtvis blev tvugna att beskåda.
Ja det är ofta de enkla sakerna som är minnesvärda och en stor julkram till dig Maj-Lis om du läser detta! Jag hör av mig framöver!

Nå, nu till de saker som jag nämnde inlednigsvis.
För ett par månader sedan skickade jag in ett bidrag till en dikttävling, där man skulle välja ut ett antal dikter som skulle få vara med i en hyllningsantalogi till Tomas Tranströmmer och sedan överlämnas till den fantastiska poeten och nobelpristagaren him self. Dröm om min förvåning när en kompis berättade att jag blivit antagen. Själv hade jag ingen aning utan hade i stort sett glömt bort det hela. Nice! kan jag tycka!
Antologin heter "181 dikter till Tranströmmer" och kommer att finnas till försäljning eftersom.

Roligt var det också att min nyskrivna julsång "En stjärna stor" fick ett så positivt mottagande vid framförandet på Folkans grötfest. Tack Linda och mina andra sångarvänner i "Sångtrutarna" för att ni ville träna in och sjunga den. Ni är guld värda!

Until next time! Ett sant påstående: "Ingenting kommer av ingenting och därför är det alltid värt att försöka med någonting". Må gott alla och en stor kram från mig!

 

 

 

 

Pontare och Soul & Stuff

I helgen har jag varit på en alldeles fenomenalt trevlig konsert i en fullsatt konsertsal, på hotell Lappland i Lycksele. Jag försökte filma och spela in delar av konserten som minne och för att kunna förmedla lite av stämningen. Men än en gång måste jag smärtsamt konstatera att allt blev en enda spretig färgröra, och att min enkla kamera än en gång inte räcker till för mina behov och syften. Finns det ingen skrivartävling där vinsten är en superkamera?? Något som en fattig förtidspensionär kan satsa på. Inte för att jag nödvändigtvis kommer att vinna den, men motivationen att delta skulle vara mycket hög.

Konserten inleddes med några verkliga godbitar, levererade av Soul & Stuff-gänget, med min skönsjungande bror Lars-Åke Linder vid sångmikrofonen. Han kan verkligen sjunga vad som helst, allt ifrån vackra ballader till verkligt riviga låtar. Ja, som ni förstår är jag som alltid, en oerhört stolt storasyster.
Som exempel på några av de riktiga godbitarna kan nämnas "Must dang Sally" och "With a little help from my friends". Låten med det långa och fantastiska introt som ger en gåshud redan innan den riktigt dragit igång. Ett geni måste den varit som skrev den sången eller gjorde det arret.
Elgitarristen i S & S, deras blåsare (där min proffsiga svägerska Lena också spelar), koristerna och det övriga kompet var också helt suveräna. Lena som till min stora glädje också gjorde en fantastisk solotolkning av en av mina absoluta favoritsånger. "Son of a preacherman".
Men trots att jag av kända anledningar gärna vill framhålla Soul & Stuffs insatser, så kan man väl ändå säga att det var storsångaren och världsartisten Roger Pontare som var huvudnamnet för kvällen. Med sin mäktiga röst och kompat av S & S sjöng han än en gång, till publikens stora förtjusning, sin välkända eurovisionsschlager-låt "Vindarna viskar mitt namn", naturligtvis med jojk, trummor och allt.
Mr Pontare som för kvällen hade lämnat den röda tofsen och indiankläderna hemma, var iförd en originell, raffinerat designad, rödprickig sidenkavaj med tillhörande "kinamössa". Med sina häftiga annorlunda scenkostymer blir han ju ofta lite som en uppenbarelse i sig. Han var på sitt allra bästa skämtsamma humör och levererade förutom ett antal uppskattade skämt också ett flertal fina låtar. En stor artist med en mäktig röst som jag ser fram emot att återigen få höra vid den julkonsert som blir i Arvidsjaur kyrka den 25/11. Hoppas att han då också sjunger O helga natt!!
Jag lyckades också framföra en hälsning om ett önskat deltagande i den årliga hemvändarhelgen i Arvidsjaur, som 2012 börjar den 14 juli. Hoppas det börjar gro ett frö?

Roger Pontare kommer att göra ett flertal julkonserter i norra Norrland under advent. (Undras vilka scenkläder det då blir :).
Tanken slog mig att jag har turen att få lyssna på två fina julkonserter nu i advent. Den första med Pontare i Arvidsjaur och den andra på stora torget i Örebro den 4/12 när de har sitt årliga evenemang, Holy night. 

Slutligen kan jag sammanfatta kvällen på hotell Lappland som mycket lyckad. Det vackra hotell som med sin gråa fasad tycks insprängd i Korpberget, på kanten av Umeälven i Lycksele. (en av mina platser på jorden). Röster hördes om ett eventuellt dá Capo. Kanske på annan ort. Vem vet?

Supen var inte dum den heller. Rökt tunnt skuren renbog med ost, sallad och dressing. Kycklingfile med morots och potatisgratin. Kaffe så klart! Sist men inte minst, mycket trevligt och underhållande sällskap.

 

Älgjakt i ur och skur

I ur och skur avlossades det första skottet. Startskottet alltså för årets älgjakt här uppe i Lapplands skogar. Fast utan byte av det symboliska skottet förstås.
Tidigt i ottan på måndag morgon samlades min käre gubbes jaktlag och de andra jägarna i sina jaktstugor för att med största allvar diskutera dagens jakt och utdelningen av lämpliga pass. Åt var och en efter förmåga brukar det av hänsyn och nödvändighet bli. Vackert så! Äldre och mindre rörliga får de pass som ligger närmast vägarna och ungpäjkarna, som man säger här uppe får vackert promenera iväg till de pass som ligger längst bort bland skogens ris och snår. Ibland kan det bli diskussion om vem som ska ha vilket pass, men sämjan är för det mesta väldigt god.

Älgjägare är ett släkte för sig. Jagas det inte så pratas det ofta älgkakt, eller varför inte skriva sanningen och säga. Det pratas jämt, hela året runt. "Hur stor tilldelning ska vi få? Hur stor tilldelning har det andra jaktlagen fått? Jag såg en ko med kalv på Saltmyran!! Nu har jag köpt mig ett nytt kikarsikte eller Ska vi jaga björn i år? och så vidare. Ute på samhället, på marknader och andra offentliga platser pejlar gubbarna in varandra, precis som om de hade en inbyggd pejlingsutrustning i kroppen och mitt i den varmaste sommardagen kan de stå och diskutera jaktkläder. Nej, samtalsämnet älgjakt tryter aldrig. Så älgjaktsveckorna är mycket länge och noga planerade. Inget hafsas ihop där inte! Och tur är väl det!

En riktig älgjägare bryr sig heller inte vilken form vädergudaran befinner sig i när de ska ut och pröva lyckan. Spöregn är inget problem. Glada i hågen sitter de ute på sina pass i tjocka regntäta kläder väntandes på att den ultimata storingen ska dyka upp bland snåren. Drömmen om 18-taggaren slocknar aldrig och visst har det fällts stora älgar här ibland, men inte särskilt ofta. Rekordet i trakten innehas av en liten späd tjej som för några år sedan inledde sin allra första älgjakt med att skjuta en 19-taggare. Kul tycker jag!

Nog måste det vara underbart ändå att ha ett sådant intresse som helt och hållet uppslukar en och som man kan få gå och längta efter under ett helt år. Möjligen skulle jag kunna jämföra det med mitt eget skrivande, som också är ett intresse som egentligen sällan kan ta slut eller bli färdigt. Det finns alltid något att skriva om! Att få känna glädje över det.

Ja, man kan ha olika intressen och glädjen av att få vistas i naturen kan man ju få på många olika sätt. Men fastän jag älskar att vara ute i skog och mark, så skulle jag aldrig kunna skjuta ett djur annat än om det var mycket skadat eller sjukt. Eller om jag var tvungen för födans skull. Tänk när älgens stora bruna, vackra ögon ser på en i kikarsiktet! Jag skulle inte kunna trycka av! Men det mesta här i världen är motsägelsefullt. Jag äter med förtjusning av det goda och nyttiga älgköttet. Naturligt betat, äkta omega 3 direkt från skogen. Fria djur som levt naturliga liv långt ifrån djurfabrikerna.

Och visst är det en rolig tid! När telefonen ibland ringer och en glad gubbe meddelar att de skjutit en älg. Då sätter man sig gärna i bilen med kaffetermos och grillkorv, samt kör till jaktstugan för att skåda underverket och sitta en stund med gubbarna vid eldplatsen.
I glada och goda vänners sällskap serveras det också en och annan god "älgmiddag" med tillhörande goda viner ute i stugorna. Och det är en nog så viktig och trevlig bit av hela älgjaktssäsongen. Där tror jag till och med att gubben håller med mig!

 

 

 

 

Gallejaur och Dostojevskij

Nyligen besökte jag den underbara gamla kulturbyn Gallejaur, som ligger vid en uppdämd vik av Skellefteåälven, mellan Norsjö och Arvidsjaur. Byn är säregen och bevarad i ursprungligt skick sedan 1800-talet och består av ett flertal gamla K-märkta byggnader. Ja, hela området med omkringliggande skog är ett reservat. Alltså en oas i tillvaron att besöka en solig sommardag när fötterna behöver trampa på ursprunglig mark och själen inspireras av genuin bygdekultur, god mat och starkt kokfaffe. Ett givet utflyktsmål att upptäcka för den som besöker vår vackra kommun under sommarhalvåret och besöksantalet stiger för varje sommar. (Ni borde absolut googla på Gallejaur och låta er inspireras).

Nåja, jag har ju besökt Gallejaur ett flertal gånger eftersom det bara ligger tre mil ifrån min hemby Abborrträsk. Dessutom har jag varje sommar lämnat in en bunt av min bok "Vitterkarlens Varning och andra sällsamma berättelser från farfar herlogs tid", till försäljning där och jippi !! I år hade jag sålt alla utom en och blev dessutom ombedd att lämna in fler. Som ni förstår passar ju de berättelserna in helt superbt i den lite trolska miljö som omger byn. Visst blir man glad!

Men utflyktens mål var också ett loppis som för helgen anordnats i en av de stora, gråa ladorna. Självklart gjorde jag också ett antal loppisfynd. Det gör man ju alltid på loppis - eller hur? Där var ganska mycket folk och många av dem var förstås hemvändare eller turister. Men fynden då? Ja, jag är nu ingen fanatisk samlare, men det är två saker som jag har svårt att stå emot när något fint exemplar dyker upp. Det första är gamla fågelfiguriner och det andra är små fungerande transistorapparater! Ytterligheter kan tyckas, men det är någonting fascinerande med dessa radioapparater som jag inte kan förklara. Kanske det att de kan rymmas och tas med överallt. Kanske dyker det upp ett till besöksmål i Abborrträsktrakten så småningom. Ett TRANSISTORMUSEUM :) Nej, naturligtvis skämtar jag. Men för några år sedan besökte jag ett pottmuseum på ca. sex kvadratmeter i jämtland. Konstfullt målade, gamla porslinspottor. Så det går att göra museum av allt! Tyvärr fungerade inte radioapparaterna på loppiset, men en liten figurin hittade jag för tio kronor. En fin gulärla som självklart var antik och värdefull :) Sedan fanns det förstås ett bord med en hel del böcker. Och där låg den! Boken som jag inte kunde släppa när jag väl höll den i min hand. En nästan 900 sidor tjock bok av Dostojevskij "Bröderna Karamazov", med den minsta text jag sett. Såg folk bättre förr i tiden? Den kostade 5 kronor och naturligtvis kunde jag till min egen förtjusning och förskräckelse, inte lägga tillbaka den på bordet. En av mina måtton är ju att faktiskt också läsa de böcker jag köper. När kommer det att finnas tid till det? Mitt i mitt desperata försök att faktiskt få klart genomgången av min andra bok, en spänningsroman med natur och miljötema. Att äntligen någon gång få den färdig! Åtminstone före jul. Jag vill börja skriva på något nytt!! Har redan idéer om två böcker till som jag vill börja på allt eftersom! Den första är i närheten av fantasyområdet och den andra är uppföljningen av den nuvarande. Där handlingen ska vara förlagd till Island. Men först måste jag komma mig dit på något sätt. Kanske en skrivarstuga med havsutsikt i närheten av Reijkjavik nästa sommar. You can always dream. Plötsligt händer det!

Att göra två fina fynd för 15 kronor är inte illa. Glad kan den vara som är lättroad! En Dostojevskij och en gulärla i porslin. En helt enkel och tämligen ovidkommande undran slog mig. Kanske fanns det gulärlor också i trakten där den store författaren bodde - vem vet? Helt säkert är dock att det finns både levande gulärlor och böcker av stora författare i Abborrträsk. (Hjälp! Hur blev nu det där?) Ha, ha

 

 

Nio dagar i örebro

Jag har nu landat ett par dagar hemma efter resan till vår älskade dotter och hennes supertrevlige sambo i Örebro och nog värmer det i hjärtat när man får tillbringa nio dagar hemma hos dessa fina ungdomar. Det värmer i hjärtat när jag ser att min flicka trivs och har det bra och att hon har människor i sin närhet som älskar och bryr sig om henne. Det känns tryggt! Jag har shoppat lite, fikat, samt ätit på min favortit-Tapas restaurang. Det var en så trevlig kväll. Vädret var ljummet på stan och tapasen var jättegod. Efter middagen gick vi en sväng och stannade på ett café "Bara Vara" och gófikade (måste försöka baka rockyroads) på deras uteservering mitt på en gågata, samt tittade på folklivet. Caféliv är trevligt om sommaren. Vi träffade dottern på stan och lunchade på lilla mysiga "Märtas" som ligger nära ett av hennes arbetsställen "Sofia-kliniken". En annan mycket trevlig sysselsättning är att spela frisbeegolf. Vi spelade en tiohåls-bana som ligger vid en liten trevlig campingplats, och inte var jag något proffs. Nej, verkligen inte! Jag låg hela tiden flera slag efter de andra, blev trött, men det var superroligt ändå och jag blev ju fyra. Kanske måste jag då berätta att vi bara var fyra som spelade :) Låter mycket bättre än sist!
Nio dagar går fort-alldeles för fort! Särskilt när man har trevligt! Ser fram emot när de kommer uppöver i höst och inte blir det länge innan resan går neröver igen! Ska troligen ned veckan före jul och "hämta hem" dottern och kanske blir det en "skrivar-sommarlägenhet" några veckor till våren i samband med bokmässan i Örebro!

En händelserik vecka i kulturens tecken 

Ibland kan det gå långa tider innan man tycker att det händer någonting av intresse och ibland kommer intressanta saker som ett pärlband, tätt på rad. Nästan så tätt att man gärna velat sprida ut det lite i tid. Så har det varit för mig de senaste dagarna.

I fredagskväll gjorde min man och jag något av en nostalgitripp till Rålund. Den gamla anrika danslogen mellan Abborrträsk och Arvidsjaur, där vi träffades för ca 26 år sedan. Tänk vad tiden går! Men nej! Det var inte dans i Rålund, utan en kommunfest, där ca. 45 personer samlats för att äta gott och umgås. Kvällen fylldes av nya bekantskaper, trevlig samvaro och en del roliga lekar, bland annat en "Så ska det låta"-lek som Bill och jag hade gjort i ordning. Den blev av allt att döma uppskattad trots att vi hade ruggigt primitiva inspelningsmetoder. Allt går om man vill!! En arbetskamrat till Bill erbjöd honom på skämt att gå omkring och "skrala" ihop till en brännare åt oss. Ja, jag säger inte nej till det :)) Maten var god och som underhållning spelade och sjöng en ung man ifrån Arvidsjaur. Tyvärr vet jag inte vad han heter, men han var suveränt duktig. Någon tände brasan vid eldstaden och många samlades där efter middagen. Själv fick jag mig en sångarkompis mot slutet, och vi drog helt spontant några sånger på trappen till logen. Kul! En allt igenom gemytlig tillställning.

Dagen efter lör. 18/6 invigdes Torgny Lindgren-utställningen i författarens hemby, Raggsjö. Naturligtvis med huvudpersonen själv närvarande. En stor pulik hade samlats, där två av de entusiastiska deltagarna var min bror Jan-E och jag. Naturligtvis går det inte att missa en sådan händelse. Jag körde tur och retur 16 mil den dagen trots att ryggen naturligtvis protesterade. Men vad gör man inte för att få se och höra Torgny Lindgren. "Once in a lifetime" Nåja! Jag hamnade bredvid den berömda stubbrytaren och The man himself kom dit med sitt sällskap och började berätta om den och annat. Själv kommer jag aldrig att förlåta mig själv för att jag inte hade kameran med. Tänk vilket foto det skulle ha blivit till hemsidan bl.a. Ja,ja! Jag har ju hyfsat bildminne själv! men det är en dålig tröst!

Innan författaren själv skulle tala underhöll en liten grupp violinister ifrån musikskolan i Lycksele. Musikfröken Åsa hade tonerna under kontroll. Trevligt! Torgny berättade sedan en del om sin barndom och om sitt författarskap. Han skämtade med sin karga, speciella humor om att han alltid lade in ett budskap i sina böcker, just för att kunna hänvisa till när oförstående journalister frågade. "Vilket budskap har boken"? Naturligtvis passade jag på att köpa en signerad bok "Berättelserna" som var det sista exemplaret som fanns kvar. Hoppas att den superba, men förfärliga berättelsen om "Stubbrytaren" finns med i den!

Inne i det före detta bönhuset fanns utställningen med fina bilder och mycket mer att beskåda. Alla litterärt intresserade bör göra ett besök till Raggsjö i sommar. Försäljning av gott fika finns och själv köpte jag mig en vanlig hederlig korv med bröd innan jag påbörjade hemfärden. En allt igenom intressant och lyckad dag - förutom missen med kameran förstås. Säger som min gamla mormor brukade "Man får vara glad ändå".

Söndag kväll samma helg deltog min sjönsjungande bror Lasse vid en konsert i den vackra Margaretakyrkan i Lycksele. Sånggruppen som han är medlem i heter "Ochos" (de åtta) där några sångare är delar av den sk. Pontarekören. Även så min bror. Han är också sedan många år, medlem i sång och musikgruppen "Soul & Stuff som den 1/10 kommer att ha en konsert tillsammans med Roger Pontare på hotell Lappland. Självklart ska jag dit!!

Konserten i kyrkan var somrig och underbar. Jag satt och njöt hela tiden när de framförde den ena fina sången efter den andra. Sedan var det dax för min bror och en ung mörk sopran att visa framfötterna i den helt underbara sången "The Prayer" - på italienska! Ja,nu är ju jag partisk eftersom det var min bror som stod och sjöng så enastående vackert där framme, men VILKEN FANTASTISK RÖST HAN HAR"! och det var tydligen inte bara jag som tyckte det. Publiken reste sig upp efter sången och applåderade. Stående ovationer! (Jag vill tillägga att sopranen också sjöng jättevackert - vet tyvärr inte vad hon heter) Mina ögon tårades och flera framför mig torkade sig i ögonen. Det var ett "Halleluja moment" som de säger. Så fantastiskt roligt det var! Efteråt gick vi till det mysiga fiket på Ruselegården och gofikade. Den finns på kulturområdet "Gammplatsen" och ligger otroligt vackert till i en vik nere vid Umeälven. Du kan sitta ute bland blommorna, äta våfflor och dricka ditt kaffe mm. Ruselegården är öppen hela sommaren och väl värd ett besök. En fantastisk kväll som jag alltid kommer att minnas. Jag sov över i Lycksele och dagen efter tänkte jag göra min årliga nostalgirunda till Ekorrsjö-Ekorrträsk och förbi byaskolan i Arvån, som är min barndoms skola. Men det regnade hela tiden och jag fick köra hem i spöregn på måndag eftermiddag. Trots det sjöng jag i bilen "hela vägen hem" En vänlig grönskas rika dräkt.

Nostalgituren får bli en annan dag i sommar när solen lyser och vi kan ha picknick på badstranden i Ekorrsjö.

Tidig morgon vid fågeltornet i Grundträsk

Tidigt i ottan 5.30, packade jag vår ryggsäck med kaffe, choklad, mackor och naturligtvis en bit norrlandsfalu för att grilla på elden. Sedan väckte jag min trötte, sjusovande man med en kopp nybryggt Gevalia. Väderleksrapporten kvällen innan hade hotat med regnskurar, men vi hade vädergudarna med oss och en mer strålande morgon får man leta efter. Vinden vilade fortfarande och det var därför alldeles vindstilla, vilket också bådade gott för kommande aktiviteter. Termometern visade plus fyra grader.

Vi samlades sju entusiastiska personer på Folkets hus parkering i byn och samkörde den enda milen till Grundträsk där en av traktens bästa fågelsjöar finns. Vägen upp till det gamla, övergivna huset var lagom uttorkad och vi parkerade på gårdsplanen, samt promenerade de etthundra metrarna ned till grillplatsen och tornet. Utsikten över sjön var fascinerande, lång och vid även på marknivå, så endast en av oss kämpade sig uppför den branta torntrappan. I skogen runt omkring kvittrade vårglada småfåglar och ute på vattnet simmade sjöfåglarna omkring i bästa sämja. Till och med de revirhävdande svanarna höll sig lugna och beskedliga. Svanar kan ibland få för sig att köra bort andra arter om de känner sig trängda. Men Grundträsksjön är stor och sämjan föreföll god.

Min gubbe som är en skogens man började göra upp en rejäl brasa på grillplatsen, medan vi andra tog fram kikare och kameror och började SKÅDA. Sjön är en sorts grässjö med tuvor och småöar utspridda här och där över vattenspegeln. Alltså ett häckningsparadis för sjöfåglar. Artrikedomen är ovanligt stor. Vi såg viggar, krickor, knipor, svanar, brushanar, grönbenor, tranor, gräsänder, skedänder, bläsänder, sädgäss, fisktärnor samt sävsparvar, korsnäbbar, järnsparvar och en hel del andra småfåglar. Mycket nöjda samlades vi sedan vid elden för att med god aptit inta det medhavda fikat, och naturligtvis för att småprata. Aldrig smakar någonting så gott som i trevligt sällskap, sittande runt en lägereld, på en solig sjöstrand om våren och ingenstans är det så lättsamt att samtala om allt mellan himmel och jord, smått och stort, som just där. Vid tiotiden återvände vi mycket nöjda till Abborrträsk.

¤ Olika fågelobservationer i all ära, men en annan "Fågel" som kan vara nog så trevlig är ju den omtalade UMgåsen och den lilla SMÖRgåsen var inte så dum heller. :))

 

27/4 Sitter och förbereder den fjärde "föreläsningen" om min lilla bok. "Vitterkarlens Varning ...". Bokens karaktär gör att det ofta blir givande samtal om innehållets trovärdighet, vilket roar mig mycket. Några berättar om egna upplevelser eller om gamla förfäders och någon har till och med haft religiösa invändningar mot Vittror o dyl. Ja människors föreställningsvärld är intressant. Där finns mycket att diskutera och prata om. Glädjande nog ser det ut som att jag ska få delta på Bokmässan i Göteborg i höst med min nya bok. Allt beror på om jag hinner få den klar. Hoppas! Annars blir det bokmässan i Örebro till våren och kanske Götet nästa höst. Man har aldrig roligare än man gör sig.

Tänk vad tiden springer iväg! Nu har min bror Jan-Erland hunnit fylla 65 år. Min käre bror som varit en verklig vän och ett stöd för mig genom hela livet har blivit så gammal! Hur gammal är då jag? Ja som vanligt sex år yngre. Det förändras inte. Ser fram emot att åka ned till Lycksele och gratta. Då blir det middag på Lyckan med släkten. Nej nu måste jag byta dator och jobba på med boken.

11/3 Snart har jag varit en vecka i Örebro hos min älskade dotter och hennes sympatiske, trevlige sambo. Två ungdomar som tränar, arbetar och sliter var och en på sitt sätt, samt nu för fullt planerar för en långresa till Asien. Stor glädje och många trevlig upplevelser önska jag dem. Inte reste de flesta i min generation lika mycket när vi var i den åldern. Men det är inte de mest avlägsna målen som alltid känns viktigast. Nog beror det också på vart och vem man ska träffa. Örebro är inte bara min dotters hemstad numera utan också en fin lagom stor stad med ett alldeles eget slott som är placerat precis mitt i stan. Stan ligger dessutom väldigt centralt i Sverige och är en av landets äldsta handelsplatser. I veckan har jag hunnit med en hel del. Vi har ätit suchi samt också indisk mat på en restaurang i centrum. Jag har inhandlat en födelsedagspresent till min man och naturligtvis en del saker till mig själv. Flanerat runt stan med dottern och för mig själv samt suttit och lapat vårsol på en stenbänk vid stora kyrkan. Marieberg är ett måste och dit var vi alla tre i lördags. Åt lunch på IKEA och handlade. Tiden går fort och allt som jag vill göra hinns inte med på en vecka. Som tur är ska min man och jag ned igen i sommar och då hoppas jag att det blir en repris ifrån förra sommaren. En tur ut till vinön eller varför inte ett besök på spökslottet Engsö. Skulle vara intressant! Fast den utflykten blir ju i så fall mycket längre. Jag har haft "semester" ifrån skrivandet i veckan så när som på att jag har börjat skriva av en berättelse ut min bok som ska sättas in på min författarsajt www.1av3.se När jag kommer hem i övermorgon bli det att vila upp sig och sedan i lagom takt, ta itu med den nya boken. Fick veta att Örebro bokmässa kanske är flyttad till våren 2012 och då har jag verkligen tid på mig. Men mitt mål är ändå att försöka vara färdig med den senast aug-sept. och ha mitt andra boksläpp till hösten. Längtar också till att gå fågelkursen som vi ska ha på Folkan i Abborrträsk ( Kvitt kvidevitt! ) i vår och som troligen ska avslutas med en utflykt till vår fantastiska fågelsjö med utsiktstorn och grillplats i Grundträsk. Önskar att fler hittade dit eftersom det är en så artrik sjö och mycket lätt att ta sig till. (endast 100 m från bilen. Men stövlar är ett måste!). Ser också fram emot de två tillfällen i maj som jag ska sjunga tillsammans med mina vänner i Sångtrutarna och min nästa berättelseafton om "Vitterboken" som också blir i Maj. Nej, nu ska jag försöka sluta skriva för idag och laga lite mat. Man kan inte leva av ord och kärlek allena.

18/3 Idag är titeln på min bloggsida verkligen, up to date. What´s up? Kan man fråga sig. Nu när Japan lider under den största naturkatastrof som hänt sedan långliga tider. Och vem ska vi skylla på! Jordbävningar och tsunamivågor har drabbat oss förut. Det kan vi inte göra nåt åt. Vad vi människor kan göra något åt är just kärnkraftsstrålningen genom att förstås avveckla kärnkraften. För visst kommer det att hända kärnkraftsolyckor också i framtiden, trots anhängarnas försäkran om dess säkerhet. Även våra nya moderna k-kraftverk blir gamla och följderna är allt för svåra för att vi ska ta den chansen och leka med människors liv. Ett annat märkligt fenomen är att nyhetsrapporteringen verkar lägga mera tid på att rapportera hur krisen påverkar världens börser än på vilka följder dessa och ev. kommande strålningsskador kommer att få i en förlängning på djur, växter och människor.                                                                             Moder jord behöver inte den överproduktion av energi som vi nu har och som i förlängningen bidrar till att vår ofantliga överkonsumtion av prylar också ökar på "sopberget" och långsamt kväver oss och vår levande natur. Vi behöver ändra på vår livsföring. Befrämja rena och ofarliga energier samt tänka om när det gäller den förväntade ständigt ökande tillväxten. Vem som helst måste förstå att det inte håller i längden. Jordens ekologi klarar inte av den livsföring som vi nu har. Till sist! Skickar tankar av medkänska och sympati till Japan!

28/2 Tänk att det har hunnit gå 25 år sedan Olof Palme mördades och visst minns jag exakt när budskapet nådde mig. Det var dagen efter en firmafest (möjligen en söndag) på min mans dåvarande jobb. Jag var 33 år och väntade min dotter Anna, som fyller 25 år nu i maj. Jag var tidigt vaken och satte mig trött av nattsudd och havandeskap i tv-soffan för att se på morgonnyheterna. Ni förstår ju vad som var huvudrubriken. "Olof Palme, sveriges statsminister är skjuten". Vi var många som blev chockade och ledsna den dagen. Jag till och med grät en skvätt och när min man sedan vaknade och jag berättade om det tragiska som hänt så trodde han mig inte först. Ja, det är nu länge sedan, men än har vi inte sett någon likvärdig efterträdare i statsministerstolen. Någon som kan mäta sig med Palmes, debattkonst, retoriska förmåga, hans intellektuella brillans och globala syn på solidaritet och jämlikhet i politiken och världen. Kanske var han "one of a kind".

Men vad jag egentligen tänkte berätta om är de två gånger som jag faktiskt hade turen och glädjen att få träffa, samt lyssna på Olof Palme IRL. Tillfällen som man minns en sån här dag när många talar om mordet och den förlust som hans död blev, inte bara för vårt land utan också för människor utanför lilla Sverige.                 Under några år var jag likt många jämnåriga på den tiden, engagerad i ett politiskt ungdomsförbund, i mitt fall var det SSU. En ganska rolig tid med kurser och träffar både här och där. (Maten på Medlefors var berömd redan på den tiden!) Men vi gjorde också längre utflykter ibland, till dåvarande kursgårdar i Stockholm som Bommersvik och Hasseludden. Vid ett av tillfällena tog Olof Palme sig tid att komma förbi och hålla ett litet tal för oss ungdomar. Naturligtvis blev vi imponerade och inspirerade av hans engagemang och talarkonst. Vi gick styrkta därifrån övertygade om att jämlikhet, solidaritet och rättvisa var de saker som var värda att kämpa för. (Vem talar om detta idag?). Senare när jag var i tjugoårsåldern, innan jag började på förskollärarseminariet i Umeå, arbetade jag i några år på Algots Nord i Lycksele. Det var en etablering som var ämnad att ge arbetstillfällen i norr och Algots fick pengar av staten för att etablera sig. (Ni kan säkert gissa vad som hände när bidragspengarna tog slut). Fabriker fanns också i Skellefteå och Norsjö. I Lycksele var vi som mest ca. 125 unga kvinnor som slet med att producera jeans, jeanskjolar mm. Jag arbetade på tillskärningen och trivdes ganska bra trots allt damm och ett fysiskt tungt arbete.      Nåväl, en dag fick vi veta att Olof Palme skulle komma på besök, säkert i ett intresse att titta till etableringarna. Naturligtvis tänkte vi att han snabbt skulle springa igenom fabriken och sedan fika med chefen. (Roland, som i mitt tycke var en riktigt sympatisk man). Men Olof P. tog sig tid till att informera sig om produktionen och fabriken, att stanna till och prata med oss ute på "golvet" och likaså kom han till tillskärningen där vi var sex stycken som arbetade. Jag var vice ordförenade i facket och fick tilsammans med mina kamrater berätta en del om tillskärningen och vårt arbete. Självklart kändes det lite märkvärdigt när landets statsminister var på besök. Lokaltidningarna följde naturligtvis med och själva besöket finns dokumenterat i en "Lyckselebok" som skildrar olika händelser under en viss tidsperiod. Om jag inte minns fel så finns det ett fotografi i den boken på lilla mig och O Palme. Ska se om den går att köpa någonstans. Nåja, så märkvärdig händelse var väl inte det här, men det känns ändå roligt att ha fått träffa och prata med, vågar jag påstå, en av världens genom tiderna, största politiker. En person som på många sätt var "självlysande" i sin brillans. Att tänka på en dag som denna när det tragiska mordet belyses på nytt efter 25 år. Ett mord som tyvärr ännu inte är uppklarat.           Till sist vill jag uttrycka en förhoppning om ett ökat politiskt engagemang bland ungdomar och yngre vuxna. "När ni ibland tvingas arbeta utan avtal och lön, under märkliga förhållanden, så är det, och mycket annat i högsta grad beroende av vilket politiskt klimat som råder".  

26/2 Jag undrar ibland över hur en människa någonsin ska hinna prova på och avsmaka produkterna av alla dessa matlagningsprogram och recept på godsaker som vi ständigt blir bombarderade med. Det har gått inflation i mattips och ideér på hur vi maximalt ska förgylla vår tillvaro med mat och dryck i alla dess varianter. Och visst är det trevligt i lagoma proportioner eller kanske jag ska säga i lagoma portioner. Men är det inte så att när vi människor överdriver något så är det ett tecken på att vi saknar något annat. Eller? Vad är då det kan man undra? Kanske tid för varandra? eller något annat väsentligt som vi förtränger i all den vardagliga stressen, i vår jakt på status och prylar.

 Men visst! Jag tycker också att många av programmen är mysiga att titta på, men nu börjar det bli för mycket av det goda. Läste någonstans att det varje dag !! i Sverige ges ut en ny kokbok med mat i alla de varianter. Lax på femton olika sätt. Pannakotta i alla de varianter osv. Kom att tänka på en visa av Povel Ramel vars text går ung. så här "Purjolök på längden och på tvären, purjolök i enrisrök, purjolök i alla kök, purjolök med purjolök, bara purjolök. Fyndigt! Till sist tror jag att den kosten till och med orsakade ett purjolik? Ja Povel var en rolig ordvrängare av guds nåde, som man säger. Nej någon idétorka om variation i maten behöver vi verkligen inte ha och visst är det i stort väldigt positivt. Man kan ju själv välja sina vägar. Leila gör mysiga program och visst är Morberg lite charmig i allt sitt kletande och sitt manhaftiga hanterande av råvarorna. Men är det inte roligare att experimentera lite och själv uppfinna sina recept. Själv använder jag bara recept vid något enstaka tillfälle. Resultatet blir inte alltid så lysande men proceduren blir klart intressantare. Och visst händer det att jag ibland förvånar både mig själv och omgivningen med något riktigt överraskande delikat.

Ett annat fenomen inom mat-tvkulten är dessa arga och ganska otrevliga kockar som är satta att offentligt prisa eller fördöma sina anställda eller stackars nervösa lärjungar, som förväntas kunna stressa fram en kulinarisk maträtt på en knapp, begränsad tid.  De ser inte ut att ha roligt alls! Varken lärare eller elev! Som utbildad pedagog tar jag mig friheten att tycka att det är en dålig pedagogik. Men är det underhållande att se? Lär vi oss något av det? Knappast annat än att konkurrensförfarandet är viktigare än gemenskapen och skaparglädjen. Med risk för att verka lite flummig så tror jag att maten, i likhet med mycket annat här i världen, blir bättre och nyttigare om den skapas i en känsla av glädje och  harmoni. Självklart bör den också "odlas fram" på samma sätt, ekologiskt och giftfritt! Ja, det finns mycket att säga om det här. Hur du än väljer att göra, med eller utan recept, ekologiskt eller oekologiskt, så ha en smaklig måltid! 

17/2

Den stränga kylan fortsätter hålla oss i sitt grepp och väderlekstjänsten har utlovat ytterligare en bister vecka. Synd på indragna promenader och andra utomhusaktiviteter. Synd också om djuren som måste vistas ute oavsett temperatur. För visst är det så att en del av dem faktiskt går åt på grund av, fram för allt, kylans långvarighet. Jag försöker mata mina småfåglar med solrosfrön och osaltad feta, vilket de ser ut att uppskatta, särskilt talgoxarna och hackspettarna. Fåglarna kan vi hjälpa, men de andra djuren måste tyvärr klara sig själva. Av många orsaker hoppas jag att vädret snabbt slår om och att vi snart får uppleva vinterns första blida. Snömängden-tyngden på taken är avsevärd och borde få glida bort innan den ställer till med skador på förråd och andra hus. Ja, kölden och snön kan ställa till med en del förtretligheter för oss alla, men en psykologisk sanning, åtminstone för mig själv, är att ju ruskigare väder utomhus, desto skönare och mysigare känns det att få stanna inne i värmen. En något märklig sanning, för egentligen borde det inte vara någon skillnad. Tur ändå att den känslan finns när det gäller ens humör och kreativitet. Jag har fått en del gjort på min bok och till och med börjat skriva dit ett helt nytt kapitel. Så just nu ligger huvudrollsinnehavarna lugnt sussande i sitt tält ute på Tjärnheden och tror sig vara helt trygga och ensamma. Men det ska snart visa sig att DET ÄR DE INTE!..... Ja, mer kan jag ju inte avslöja :)) Boken borde vara klar för tryckning i mitten av mars. Sedan tar det ett bra tag att få den färdig ifrån förlaget. Men det får ta den tid som behövs. Min rygg tål inte några längre skrivarstunder! Men nu är det i alla fall läge för att vila ögonen och ryggen, samt brygga sig en uppiggande kopp kaffe!

11/2 Ser fram emot en lugn och skön helg! Ska försöka laga ett av de goda recept som jag fått av min mycket matlagningsduktiga dotter Anna. Baconlindade, vitlökspreparerade kycklingfileér, med pressad potatis. En god sås måste jag naturligtvis också försöka svänga ihop, samt till efterrätt (har sett halv åtta hos mig) en friterad brie med glass och hjortronsylt. Brieost är underbart! Låter inte det gott så säg! Ska också troligtvis få besök i helgen av min bror Jan-Erland som bor i Lycksele. Om han tar sig hit trots kylan. Lycksele är ju ett fruktansvärt "kallhål" som vi säger här uppe. Ja, mitt perspektiv inför den kommande helgen är ljust och bra. Men det finns också många andra sorters perspektiv.  

Från vilket perspektiv ser du på tillvaron? Just nu sitter jag ju vid datorn och skriver, samt ser ut på min snövita bakgård där en låg vintersol silar fram mellan tallarna och färgar snön randig i gulvitt och grått. Vrider jag på kontorsstolen blir perspektivet ett helt annat. En ljust tapetserad vägg med tre vackra tavlor, farfar Selmers gamla läslampa och en smal säng. Dessa två enkla pespektiv kan ju sedan varieras i det oändliga på grund av hur jag själv ändrar min position eller annars för tillfället rör mig. Svaret på min inledande fråga behöver inte bli svårare än så.

Men vilka andra perspektiv är det som verkligen formar oss, som danar vår personlighet och vårt sätt att förhålla oss till varandra och olika företeelser i samhället, samt till vår förmåga att känna kärlek, glädje eller tacksamhet över det vi har. Eller kanske det motsatta. Jag skulle vilja påstå att allt detta är viktigt! Vad har hittills format dig till den du är och de värderingar som du kan känna att du står för? Och vem skulle jag själv ha varit om den person jag är, vuxit upp i en annan världsdel, i ett annat livsrum och med helt andra förutsättningar? Ex. som Afrikansk eller Kinesisk flicka på femtiotalet. Naturligtvis skulle mitt liv ha sett mycket annorlunda ut och mina chanser till ett drägligt liv ha varit mycket, mycket sämre. Bortsett från mina genetiska förutsättningar skulle jag idag ha haft ett helt annat perspektiv på livet och därför i många stycken varit en mycket annorlunda person. Kanske bättre, men helt klart annorlunda. Nej ämnet är för stort för ett inlägg på hemsidan, men själva tanken är intressant! En slutsats kan ändå vara att många av oss trots allt har mycket att vara tacksamma över och att vi måste fortsätta verka för ett jämlikt, människovänligt samhälle där vi ger våra barn förutsättningar till värdiga liv. Att det är viktigt inför framtiden vilka "perspektiv" både svenska barn och andra, fått med sig och har när de själva blir vuxna och ska inta ledande positioner i våra samhällen. Viktigt för hur framtiden kommer att formas och se ut.

9/1 Strålande tider-härliga tider, var det någon som konstant brukade säga och nog kan man påstå att vi nu har hamnat på rätt sida om året. För visst går vi mot mer härliga och strålande tider, nu när ljuset sakta återvänder till norden och snödrev, kyla och vintertrötthet förhoppningsvis börjar avta, åtminstone lite grann. När "livsandarna" börjar röra på sig av förväntan inför vårvinterns sol och värme. Inför behagliga, snödrevsfria solskenspromenader och inför pimpelfiske på vår fina sjö, Abborrträsket, i nollgradigt väder och solsken. Och att det kommer att nappa, det vet jag ju redan. Riktigt fina fiskar faktiskt! Ja, kanske är vi lite bortskämda som får bo på sjöstranden till en så fin fiskesjö. Bara att packa torrbjörk i eldkorgen, stoppa ned kaffetermosen tillsammans med mackorna i fikasäcken, placera allt och sig själv på skoterkälken och åka några hundra meter till bäckviken eller till "Camillas vik". Kanoon!! Och att sedan få anrätta fångsten till middagen! Nej bättre än nyfångad öring-röding kan man inte äta ens på den bästa lyxkrog! Gärna med en hemlagad citrondoftande hollandaise till.

Skönt är det också att helgerna är över, att julen är bortstädad och att vardagen kommer med andra rutiner. Det goda men något onyttiga julätandet får nu lämna plats för frukt , grönsaker och magrare spis. Lika gott faktiskt! Själv skulle jag mycket lätt kunna bli vegeterian om jag fick den idén. Men visst är det också gott med en skinkmacka ibland! Man bör inte komplicera tillvaron mer än nödvändigt! Nu är det också dax för mig att börja redigera färdigt min nya bok som är en spänningsroman med natur & miljötema. "Alternativt Eden" ska den heta. Det kommer ändå att ta tid innan allt är klart. Min vilja och envishet är långt mycket starkare än vad ryggen och kroppen i övrigt klarar av. Därför blir det skrivande bara ca en timme på förmiddagen och ibland en liten stund till på kvällen beroende på dagsformen. Om det gick att uttrycka i  matematiska termer skulle man kunna säga att förhållandet mellan viljan och orken är ca 8/4. Ett dilemma faktiskt!! Men jag är glad över att ha fått ärva min mycket sympatiske morfars envishet och humoristiska sida. Gustavssons tjurskallen brukar vi skämta om i släkten. Men jag kommer att vara mycket glad den dagen som jag håller min andra färdiga bok i handen. "Man har aldrig roligare än man gör sig" :))

28/12 Jag har haft glädjen att få umgås med många nära och kära i helgen. En mycket fin julhelg med allt man kan tänka sig av god mat, tända ljus, "glitter", gemenskap och med några utvalda medärvda traditioner. Själv behöver jag ris á la malta och hembakta julstruvor för att det ska kännas som en riktig jul. Jag hade en obeskrivlig tur som hittade ett nästan nytt struvjärn på Ånyo (second hand affär i Arvidsjaur) som var exakt likadant som det kärleksfullt uppnötta 50-årig järn som jag ärvt hemifrån. Gångjärnen på det gamla var så obefintliga att fjärilarna och stjärnorna ramlade ned i coccosfriteringen. Lite vanskligt med tanke på hettan. Men i år blev det struvor igen. Tack Ånyo för att ni finns. Har för övrigt hittat en hel del fina saker där! Tyvärr var julhelgen i år alldeles för kort. Men julafton kan inte alltid vara på en måndag eller tisdag, även om det naturligtvis skulle föredras av många. Tiden går för övrigt alldeles för fort, och ju äldre man blir desto snabbare springer den iväg. En gång i mina tidiga tonår beklagade jag mig över att inte få vara äldre. Min underbara mormor Anna sa; "När du har fyllt tjugo så rusar tiden iväg". Nu med mycket mer perspektiv på tillvaron förstår jag att hon hade helt rätt. Vill man verkligen göra någonting tillräckligt mycket, ska man inte skjuta upp det för länge och få tillfällen går i exakt repris.  

Tyvärr så har kylan helt satt stopp för de annars obligatoriska julpromenaderna, så det kommer säkert att synas på vågen!!. Vågar knappt ställa mig där!! Hoppas att resten av helgerna blir mildare och mera promenadvänliga. Funderar ibland på att köpa ett promenadband. Ganska dyra faktiskt! Och fruktansvärt tråkiga! Men det är inte riktigt min grej. Nog gör den friska uteluften sitt till när det gäller välbefinnandet och motionerandet blir betydligt intressantare utomhus. Även om det inte finns så många promenadvägar att välja på här i Abborrträsk, så har vi vitt och vackert, frisk luft och ganska avgasfritt om man jämför med många andra platser här i världen.

 

22/12 Ja tänk att det nu snart är jul. Tiden rusar iväg. Vaknade vid fyratiden, gick upp och kollade på sj:s informationssida ang tågförseningar. Mycket dålig information - ringde därför till inf. och naturligtvis är dottern försenad. Hon skulle ha varit framme i Jörn vid niotiden, men nu kl 12.00 är hon fortfarande inte ens i Vännäs. Typiskt. Men huvudsaken att hon tar sig hem. Men vilken jobbig resa. Nog måste vi snart få tågtrafiken på norrland ordentligt upprustad !! Annars är det nog det mest jullika man kan se när jag tittar ut igenom mitt eget kontorsfönster. Vitt och vackert!

29/11 En jättekul kväll med fem av mina vänner i Sångtrutarna. Över 90 personer var inlösta på Folkets Hus här i Abborrträsk. Linda Plat spelade och vi sjöng två av mina favoriter, The Rose och Leonard C:s Halleluja, samt julsånger och ett par irländska pubvisor. Vem blir inte glad av det? Lönen var middagsmaten! Toppengott! Grillad karé och potatissallad. Det slog mig en tanke att det kanske är så man hädanefter ska försöka "fö sä". Två julsånger och en pubvisa = En jultallrik. Nej, naturligtvis skämtar jag !!

Advent är ju för övrigt en underbar tid med alla dessa vackra julsånger som finns att sjunga eller lyssna på. Passar på att spela mina skivor när jag grejar på här hemma och när gubben är borta. Han delar INTE min facination för julmusik!! Men som jag brukar säga: Man behöver inte tycka likadant om saker och ting.                                         Däremot har jag har svårt att förstå mig på dem som tycker att trafiken med norrlandstågen ska krympas och samtidigt säga sig vilja verka för en hållbar miljöpolitik. Nu har ju beslutet skjutits på framtiden, men att ens väcka frågan visar ju på extremt dåligt omdöme-eller? De flesta av oss förstår nog ändå att tågtrafiken av många anledningar måste moderniseras och utökas!!

11/11 Försökte göra städdagen lite roligare med att skriva en julsång i vilopauserna. Den blev lite konservativ, men julen är ju en traditionell högtid. Satte in den på sidan DIKTER. Den här gången kom texten och melodin samtidigt. Praktiskt!!  

7/11

Ja nu har man landat ett tag efter resan. Ryggen och nacken har lugnat ned sig lite efter att ha behövt utstå de otroligt hårda sovbritsarna på natttåget. Varför kan de inte höja standarden lite istället för att hota med nedläggning av hälften av turerna? Funderar på om min tredje bok borde heta "Norrland- en del av Sverige?" Ja, den boken borde av många anledningar absolut skrivas, men det får någon annan göra. Eller man kanske borde satsa på en riktigt smaskig skandalbok om någon känd person, enbart i syfte att tjäna stora pengar! Eller? Nej, det skulle jag aldrig kunna göra - oavsett om innehållet är sant eller inte. Min stora förundran är att någon verkligen kan vara intresserad av kungens sexliv?? Inte jag i alla fall. Och nu ska det dessutom komma en uppföljare i samma anda om Silvia. Ännu mer förvånande är att boken av press och media anses ha ett så fantastiskt nyhetsvärde - otroligt barnsligt faktiskt. Nog är det upp och nedvända världen!!Måste vara helt otroligt inkomstbringande för alla inblandade!! Nej, jag har roligare projekt på gång som jag ska berätta om senare, och det finns betydligt viktigare och intressantare saker att skriva om eller att annars sysselsätta sig med. Att besöka bokmässan på slottet i Örebro var mycket trevligt och jag hoppas kunna delta nästa höst! Miljön är ju helt fantastisk och lite spännande i hela sin karaktär. Jag missade tyvärr .(en av mina "idolers") Jan Guillos inviggningstal, men fick istället fika bredvid Birgitta Stenberg. Alltid något! Hon är ju i alla fall en seriös författare. En vecka går så otroligt fort när man vill att den ska sakta ned och det var enastående att få träffa dottern med sambo. Längtar till julen när vi får träffas igen!! Vi hann med en hel del, bl a en trevlig lunchutflykt till Stadsträdgården, gofika på "Fröken Brogrens" i Vasastan, samt ett tredje besök på en liten men mycket trevlig Tapasrestaurang som nog har blivit min personliga favorit i Örebro. Tapas är supergott och dessutom roligt att äta. Ett besök på Ikea blev det också men jag köpte bara en ljusslinga till julgranen. Det är ju inte lätt att handla för mycket saker när man ska frakta allt och trängas med fem andra personer i en liggvagn. Turligt nog så har vi nästan alltid haft trevligt sällskap i vagnen. Men nog är det lite intressant att tvingas dela ett så litet utrymme med vilt främmande människor, att måsta stå ut med varandras egenheter i form av snarkningar mm. Själv pratar jag och sjunger i sömnen. Inte så kul! Och uppbäddningen av slafarna kräver ett visst mått av påtvingat samarbete för att det ska fungera.  Denna gången hade vi otroligt trevligt sällskap, vilket var tur eftersom vi blev hela fyra timmar försenade på nedresan. Men i restaurangvagnen sitter man gärna en stund och pratar, och där finns det dessutom nästan alltid någon att prata med. Dessutom får man ju igen pengar för resan, i form av resecheckar, om förseningen överstiger ett visst antal timmar - bra att veta och bra att ha till nästa gång!  

 

12/10 Tänk om det ändå varit möjligt att precis nu när höstkylan och mörkret anlänt på allvar, få hoppa fram till första advent, fira jul och sedan hoppa igen fram till första mars. Då skulle det värsta mörkret och det mesta av snön varit överstökad. Men det kanske är tur att den möjligheten inte finns, för jag gissar att önskemålen skulle bli väldigt olika och väderleken helt okontrollerbar.      Nej, det är också härligt att få gå omkring och längta efter något, våren t ex. Just nu längtar jag efter att få åka ned till Örebro och hälsa på min supergulliga dotter och hennes sambo, samt att få göra en shoppingrunda på stan och förhoppningsvis hitta en ny passande, snygg vinterkappa. Och sedan glad och nöjd besöka mitt favoritcafé. Hoppas bara att ryggvärken ger med sig till dess. Annars får det bli en vårvinterresa istället.

18/9 Inte är det ofta man får stå en halv meter ifrån en 200 kilos björnhanne. En död sådan måste jag ju tillägga. Björnen hade slagit en stor älgko i Grundträskskogen och blev överraskad av älghundar en dag vid matplatsen. Jägarna beslöt att jaga björnen på onsdag och lyckades träffa på den vid samma ställe tidigt på morgonen. Men det är respektingivande djur. Tur att de oftast är fredliga för oss människor! En spännande dag var det i alla fall.                                             Några av korten kommer att hamna i det fotoalbum som jag kommer att göra på hemsidan.

15/9 Ja tyvärr så får jag ändra mina planer om bokmässan i Örebro. Helt enkelt därför att jag varit en allt för stor tidsoptimist. Allt blir inte alltid som man vill här i världen och depressionen är nära! Men å andra sidan kan jag nu i lugn och ro bearbeta materialet vidare och se tiden an. Det går flera tåg som de säger. Väntar ju också på att få göra en operation i höst eller i vinter. Själv är jag övertygad om att det alltid finns en anledning till hur saker sker och utvecklar sig.

19/8 -10 Ja, inte är det lätt att göra en hemsida, och det svåraste är ju vad man ska ta med och inte! Hur personlig ska man vara? Men ändå känner jag mig relativt nöjd. Ska uppgradera och tillägga fler funktioner efterhand. För tillfället får denna duga, eftersom jag nu har fullt upp med att göra en sista koll på den nya boken innan jag skickar iväg den. Tänker försöka hinna vara med på den bokmässa som anordnas på slottet i Örebro i slutet av oktober. Sedan kommer fler funktioner till hemsidan. Tack Henrik för att du lärde mig att sätta in bilder! samt Kerstin, Anna och Lena H för support och bra ideér.

Har fått i uppdrag att skriva en artikel i Svenska Laryngtidningen, om den föregående helgen. Jättekul! Hoppas bara att stoppdatumet inte infaller för fort eftersom jag måste prioritera boken. Synd att ryggen och ögonen inte stoppar för skrivande, mer än en kort stund åt gången.

Ja, nu är jag tyvärr inte lika säker på att nya boken ska hinna bli klar till bokmässan i Örebro. Vill ju ha med mig båda böckerna om det ska vara någon mening. Synd att man är en sådan obotlig tidsoptimist. Men jag ska verkligen försöka. Annars så anordnas mässan säkert nästa höst också.                                                                                                                                 Skulle vara intressant att veta varför det inte anordnas fler runt om i landet. Visst borde det finnas en i norra sverige också ex Luleå eller Umeå och inte bara i Göteborg och Örebro. Men till Örebro åker jag ju ändå lite då och då, så även i höst, med eller utan bokmässa.

Och nu drar älgjakten igång igen. Ganska roligt med lite mer liv och rörelse i bygden. Älgkött är ju inte heller helt fel. Men efter några veckor brukar det bli nog. Brukar passa på att resa bort någon vecka medan gubben roar sig med jakten. Kanske blir det till Lycksele i år. Nära och bra!

• HEM
• OM MIG
• BÖCKER
• UTDRAG UR BÖCKER
• DIKTER
• ATELJE KRÅKSLOTTET Mina tavlor
• GÄSTBOK
• BLOGG Whats up?
• FOTOALBUM
• NOVELLER - Korta berättelser

BÖCKER

"Alderviita och det tvehövdade bergets hemlighet"

Ny bok!

Boken är en spänningsroman för vuxna och äldre barn där handlingen pendlar mellan en fiktiv modern värld och en fiktiv värld spunnen från fornnordisk mytologi och gamla trosföreställningar. En spännande delvis sagolik läsupplevelse. 

"Utsikt från Korpberget"

Andra (fristående) delen i spänningsromanserien om miljöforskarna i Tjärnheden/Abborrträsk.

   

Äventyren fortsätter i Abborrträsk/Tjärnheden, Arvidsjaur, Lycksele och London.

Kan beställas på KONTAKT-rutan via mailen. Pris 150 kr + frakt 

"VITTERKARLENS VARNING" och andra sällsamma berättelser från farfar Herlogs tid".
"Sanna" berättelser om möten med vittror mm. En uppföljare är på gång.

"ALTERNATIVT EDEN"
En äventyrs och spänningsroman med natur & miljötema som utspelar sig ca 2030 i byn Abborrträsk (Arvidsjaur kommun), på Sveriges största och sjötätaste dödisområde TJÄRNHEDEN (intill Abborrträsk), i Lapplands fjällvärld och i Kanada. Den första boken av tre.

 

"181 DIKTER TILL TRANSTRÖMER"
Utgiven med dikten KODADE BUDSKAP i en hyllningsantologi till Tomas Tranströmer, som gavs ut i samband med nobelfestligheterna.

"VÄRLDENS SISTA DIKTSAMLING"
Utgiven med dikten EN ROCKAD I TIDEN. dec. 2012 i antologin "Världens sista diktsamling" (Tolvnitton förlag & poeter.se) 

 

 

 

Att skriva är lite som att andas med långa djupa andetag, ett intagande och ett utgivande. Du andas in livserfarenheter och intryck, samt blåser ut dem någorlunda bearbetade på blanka orörda blad, där ingen tidigare varit och där ingenting tidigare hänt. Det är också stor lust och glädje, kryddat med lite möda, värk och kaffe som hinner kallna när inspirationen faller på. Och man kan skriva av olika anledningar.Jag vill att det jag skriver ska ha betydelse. Jag vill påverka och beröra, om så bara i det lilla. Kanske också få läsaren att reflektera lite över tillvaron och över den fantastiska plats vi lever på. Jag har skrivit i hela mitt liv och att som 60+ ha fått möjlighet att komma igång lite mer på allvar känns underbart. Det är för mig en livslång dröm som börjar gå i uppfyllelse och drömmar slår, som alla vet inte alltid in direkt. "You have to follow the flow"

 

Ingenting kommer av ingenting brukar jag säga och därför är det alltid bättre att försöka sig på någonting. Visst är det en absolut sanning! En annan sanning är också att ingenting faktiskt inte kan existera! Eller vad tror du? Klura på det! :))